Flera tusen ord

63

RAUL

Jag vaknar upp på sjukhuset.
"De slog dig tills du svimmade", berättar Miriam gråtandes. "Och fortsatte efter det."
Jag kan knappt röra mig.
Jag får berättat för mig att jag var nära att dö.
Min högerfot är bruten, liksom ett antal revben och en del ben i ansiktet. Bland annat näsan. Den är otäckt vriden får jag se när en sköterska håller fram en spegel.
Miriam klarade sig rätt bra fysiskt. Jag är mer orolig över hennes psykiska mående. Men det pratar vi inte om.
Tydligen har jag fått kraftigt nedsatt hörsel på vänster öra. Där ringer och surrar det mest. Läkarna vet inte om hörseln kommer komma tillbaka helt.
Jag har hjärnskakning, ena ögat är igenmurat, läppen uppsvullen och här och var på kroppen finns blåmärken, brännsår och skärsår. Jag minns inte hur jag fått brännsåren. Miriam säger att de brände mig med cigaretter. Hon berättar också att de band fast henne vid en lyktstolpe och tvingade henne att titta på. Det finns fortfarande märken på hennes hand- och fotleder där repen skurit sig djupt in i huden.
Ett anonymt vittne såg det hela och tillkallade polis och ambulans. De hittade mig medvetslös på asfalten och Miriam iklädd endast bh och trosor fastsurrad vid en lyktstolpe.
Jag blir utmattad av att tänka. Jag vill mest sova. Jag ser min mors och min systers oroliga blickar. De följer mig in i mardrömmarna.
  Läkarna säger att mina minnen från den eftermiddagen kanske kommer tillbaka.
  Jag vill inte ha de minnena, tänker jag.
"Raul, jag måste berätta någonting viktigt för dig", säger mamma. "Du har en kusin som också är din halvbror."
"Jag vet det, mamma", svarar jag. "Jag minns det."