Innan känslorna tar slut

Kapitel 1

Jag andas, och allt känns mjukt omkring mig. Det är som om att jag svävar på moln, på väg till ett paradis långt borta och det enda som kan väcka mig är mina egna känslor. Det är som om att jag blir ett med marken under mig, som om att jag växer ihop med naturen. Och det känns som hemma. Inte som den sortens hemma som man känner när man kastar sig i soffan efter en lång dag, utan något helt annat sorts hemma.Det känns som att jag är precis där jag ska vara, vid precis rätt tidpunkt.

Smärtan från mitt bankande hjärta är som bortblåst med vinden. Den har förts iväg någonstans långt, långt bort. Och precis när jag ligger här tänker jag att jag aldrig kommer att behöva möta den igen, även om jag vet att det inte är sant. Man kan inte fly för alltid, men man kan iallafall fly för en liten stund. Folk brukar säga att jag flyr, men jag håller inte med. Det här är inte att fly, det är att läka. Blåbärsriset som kittlar mina bara ben och armar läker mig. Vinden som fläktar i mitt korta bruna hår läker mig. Det vaga mörkret som omger mig läker mig. Det läker mig bättre än något annat någonsin gjort. Helst vill jag stanna här för alltid.

Det känns som att skogen växer fast i mig och ber mig att aldrig lämna. I samma stund tänker jag på vad alla andra missar. Vad vore egentligen livet utan att känna mjuk mossa kittla under fötterna? Men å andra sidan kanske de inte behöver någon läkning. Så måste det vara, hur annars skulle de klara sig utan allt som naturen erbjuder? Hur kan de annars känna sig belåtna när de ligger under en filt i soffan och glor på söndagsteve? Det är verkligen en sån där typiskt fråga som Alex skulle le åt. Knäppa, fantastiska Alex.

Plötsligt rycks jag ur mitt paradis och sätter mig hastigt upp. Shit! Klockan måste snart vara runt midnatt, och Alex sitter antagligen därhemma och väntar. Det är mörkt omkring mig och trädstammarna liknar stora jättar i natten, med utsträckta armar och gapande munnar. Hade jag varit några år yngre hade jag varit livrädd och sprungit hela vägen hem utan att se mig för, men nu skyndar jag mig bara lite halvstressat ut ur skogen. Det är först nu som kylan börjar bita i mina bara armar och ben. Jag har glömt bort tiden helt, igen. Ute vid grusvägen lyfter jag upp min cykel som jag tidigare slängt i diket och hoppar upp på sadeln. Tramporna känns vassa mot mina bara fötter, men de börjar snart vänja sig när jag trampat på en bit.

När jag glider fram längst gatorna in mot staden studerar jag fullmånen högt uppe på himlen. Tänk vad tomt det är där uppe egentligen. Som en enda stor oändlighet. Det är en dum tanke, eftersom att vi bor på en planet mitt i oändligheten.

Jag fnyser tyst åt mig själv och ändrar fokus mot gatan framför mig. Jag passerar radhus efter radhus innan jag tillslut når slutet av vägen och kommer in på cykelvägen, som leder till mitt kvarter. Den gamla bron som leder över älven knakar oroväckande då jag susar över den, och jag undrar som så många gånger förut när kommunen tänker lägga resurser på att rusta upp den. En snäv sväng åt vänster, en lång gata av trampande, en sväng åt höger och en sista sväng åt vänster leder mig äntligen in på min gata.

Som väntat sitter Alex på yttertrappan när jag hoppar av cykeln vid mitt hus. Han ser lättad ut när han flyger upp på benen vid åsynen av mig.

"Äntligen, Sammy! Vi har varit oroliga för dig." utbrister han, och jag förstår att han med "vi" refererar till mina föräldrar, som i själva verket antagligen inte ens märkt att jag inte varit hemma.

"Sorry, jag glömde bort tiden." suckar jag och trippar huttrande in på trädgården. Gräset känns skonande mot mina värkande fotsulor, men än mer längtar jag efter värmen inomhus. Alex ser på mig med ett milt leende, efter ett misslyckat försök av att ha sett sträng ut.

"Jag vet."

Den unge mannen reser sig upp från trappan och lägger en arm kring mina skakande axlar. Värmen från hans kroppshydda känns härlig och jag känner för att krypa ihop intill honom under hans beröring. Alex har alltid funnits där för mig, genom alla ups- and downs, genom alla väder. Man skulle kanske kalla honom för min bästa vän, men det uttrycket känns fel och lämnar en besk smak efter sig. Julia, min storasyster, och Alex var så nära vänner man bara kunde bli. Ända tills olyckan slet isär dem. Den slet isär oss alla. Man kanske kan ha sin döda storasysters bästa vän som sin egen bästa vän också, men jag vill inte tvinga henne att dela.

"Jag borde kasta in dig till dina föräldrar så de får ge dig lite skäll för det här beteendet." skojar Alex och kramar lätt min axel med sin arm. Vi båda vet att det inte kommer hända. De slutade bry sig så avsevärt mycket sedan Julia dog. Nu har vi mest bara lite rutincheck på varandra när vi passerar i hallen för att se att alla är vid liv.

Jag släntrar upp på trappan med lite halvdyster min. Det är egentligen min standardmin nu för tiden, iallafall när jag är tillbaka i verkligheten. Jag saknar skogen med paradiset.

"Hey, ryck upp dig Sammy." säger Alex med ett snett leende. Det är ett lite sorgset leende på något sätt. Och på något sätt känns det bättre med ett sorgset leende än ett glatt just nu. "Imorgon är en ny dag."

"Right, imorgon är en ny dag. Fantastiskt." utbrister jag, orden dränkta i ironi. Vi blir stående och granskar varandra en kort stund. Båda ser ut att vilja dränka sig, men kanske den ena mer än den andra. Ändå vet vi att vi båda kommer finnas där nästa dag, och nästa dag. Och dagen efter det också. Det känns ändå inte helt miserabelt i det ögonblicket, för oavsett vad som händer kommer Alex finnas där. Jag tänker att han egentligen inte är riktigt frisk i huvudet. Tur för mig.

"Så, godnatt då. Vi syns imorgon, som vanligt."

"Godnatt!" svarar jag och höjer handen till hälsning när Alex backar ut från gården och försvinner ner med gatan. Jag ser hur han drar den mörkblåa huvan över sitt bruna hår innan han tonar bort i mörkret. Nu är de två räddarna i mitt liv lika avlägsna, och nu är det bara jag kvar.

Det är med en tung suck som jag låter handen falla på dörrhandtaget för att i nästa stund tassa in i den dunkla hallen. Huset är tyst, som vanligt. Jag tänker som så många gånger förut att det inte bara var Julia som dog i den där bilolyckan. Det känns som en hemsk tanke, men det gör den inte mindre sann.