Tankar om livet

Ensammast i världen

Jag undrar ofta hur många det finns som bryr sig om mig. Jag har inga vänner i skolan, och de jag skaffat mig utanför väljer andra framför mig om de måste välja. Mina föräldrar är upptagna med annat som pågår i deras liv och jag får känslan av att jag inte betyder särskilt mycket för dom heller. Jag vet att dom är min familj, och jag vet att jag har "vänner", bekanta och liknande som säkert skulle reagera om jag dog, men det är sällan jag känner mig betydelsefull. Även om jag har tusen människor runt omkring mig så känner jag mig ensammast i världen. Jag upplever bara hur det är att inte vara som andra i min ålder. Jag festar inte och super mig full på helgerna, men jag är inte heller särskilt bra i skolan. Jag är bara det där mellantinget som blev över, en rest av något viktigare som skapats. Jag kanske inte ens är en människa. Jag kanske är ett djur, en varelse bortom många universum av liv. Vad jag än är, så hör jag inte hemma här. Jag har försökt att passa in, men det kommer aldrig gå. Mina vänner är inte vänner längre, de är blott skuggor på väggarna, bitar av något som haft betydelse i ett tidigare liv.
Jag är ensam, ensammast i universum, och jag tror faktiskt inte att  någon bryr sig. Vi alla bär masker, påhittade känslor som vi förväntas visa. Inget är äkta, och jag är ensam där tusen människor är omkring mig.