Tidigare:
- Jag älskar dig, säger Omar.
- Jag älskar dig med... Säger jag och tar Omars hand i ett hårdare grepp.
-------------------------------------------------------------
Mimmis perspektiv:
- Du kan åka hem m du känner dig tillräcklig frisk, säger en sjuksköterska.
- Ja, jag känner vid väldigt bra nu, säger jag och ler.
Jag tar min vanliga kläder och byter om. Sen åker jag hem. Jag går hem från sjukhuset eftersom att killarna redan hade åkte hem och inte kommit tillbaka. Jag öppnar min dörr och går in.
- Hej! Ropar jag glatt.
- Gumman... Säger mamma och pussar mig i pannan. Jag var så orolig.
- Får jag fortfarande inte vara med killarna? Frågar jag och kollar på mamma.
- Nej... Det är killar. Dem går inte ens i din klass, säger mamma.
- Om jag inte skulle ha känt dem skulle jag vara död nu! Och jag menar DÖD! Säger jag.
- Varför då? Frågar mamma.
- Det var dem som räddade mitt liv! Säger jag och mamma kollar ut mot Felixs hus.
Felix perspekttiv:
- Jag undrar om hon kommit hem, säger Ogge.
- I så fall bode hon väl komma hit, säger jag och plötsligt ringer det på dörren.
Jag går och öppnar och där står både Mimmi och hennes mamma.
- Jag vill bara tacka er... Att ni räddade Mimmis liv... Säger hennes mamma och tog tag om min hand. Sen kommer Omar, Ogge och Oscar gåendes mot oss. Jag kollar bakåt och ser att Omar har ett fullt leende på läpparna och Mimmi med. Dem var så söta tillsammans.
- Tack! Om jag inte hade sagt något... Jag är hemskt ledsen. Men ni räddade hennes liv! Säger Mimmis mamma.
Omar och Mimmi hade gått in i vardagsrummet och jag svär. Dem hånglades säkert.
Mimmis mamma går iväg och vi går in till vardagsrummet.
- Ett rum, tack! Säger jag.
Mimmis kinder blev röda och Omar flinade.
Omars perspektiv:
Vi gick upp till Felixs rum och vi lade oss i sängen. Och sen hände det bara... Jag och Mimmi gick ner sen och kollade alla på oss. Okej... Vi satte oss i soffan och alla börjde skratta. Förutom jag och Mimmi som satt som frågetecken.
- Det är inte lätt att dölja det! Säger Felix och lägger sin hand på min axel.
Alla började skratta.
- Jag måste gå, säger Mimmi snabbt.
- Vart ska du? Frågar jag.
- Jag måste äta, säger Mimmi och går iväg.
Mimmis perspektiv:
Jag kan inte fatta det! Jag gjorde det med en kändis! Jag skyndar mig in i huset och sätter mig ner vid matbordet och sedan glufsar kjag i mig maten eftersom att jag avr hungrig.
- Vad gjorde du och killarna då? Frågar mamma.
- Vi pratade, spelade FIFA... Säger jag.
- Kul, säger mamma. Mera?
- Jag kan ta lite til, säger jag och mamma häller upp mera mat till mig.
Jag äter upp det jätte snabbt och sedan går jag upp till mitt rum. Jag sätter mig i min säng och bara ler. Ler för att jag är så glad!
-------------------------------------------------------------------
Kort kapitel. Jag vet. Men jag har inte sovit sen klockan 12 imorse och klockan är nu 05.14.30 så jag är väldigt trött.
