{Några timmar senare} Så nu ligger jag här hemma i Stockholm i min säng med blicken fäst mot taket. Tårarna har tagit slut, det konstiga är att jag var med de jag älskade tidigare idag utan att ha en aning om detta. Jag hade ingen aning om att jag skulle förlora de som betyder mest pågrund utav mitt töntiga och svaga beteende. Anton och Andreas hörde av sig förut för att se om jag kommit hem men inte mer än det. Mamma har försökt att nå mig och jag lyssnar på det hon säger, men lika snabbt åker det ut igen. Allt jag kan tänka på är Ville och att allting är mitt fel.. Hur som helst vet jag att detta kommer att bli ett rent helvete.
{14 januari 2017} Mitt jullov är officiellt över för denna gången, men jag vet inte om jag är ledsen för det då det enda jag gjort är att deppa. Kanske det är bra att komma ut och tänka på något annat? Jag betraktar mig i spegeln en sista gång, en simpel men ändå helt okej outfit för första skoldagen år 2017. Den består utav en enkel vit, v-ringad t-shirt, ett par vanliga, blåa, tighta jeans och svarta overknees. Jag lägger snabbt ut en bild på min privata my story och går sedan ut.
К сожалению, это изображение не соответствует нашим правилам. Чтобы продолжить публикацию, пожалуйста, удалите изображение или загрузите другое.
{10:30} Jag har precis haft min andra lektion, som var matte, och har nu en timmes rast innan lunchen och efter det nästa lektion. Det är inte så att jag är mobbad i skolan, utan att överdriva eller skryta så känner jag mig bekväm av att vara med de flesta i min klass vilket kan verka konstigt då alla är så olika. Just nu sitter jag med Moa, Felicia och William och vad gör ett par 14/15 åringar om inte kollar på sina mobiler? Det är inget jag är beroende utav och det skulle inte göra mig något om allas mobiler bara dog men då det inte finns mycket mer att göra så får man ju ta det som finns. -Fanny, kolla här. Det är Moa som sitter med en skeptisk min med mobilen snett riktad emellan mig och henne. Det som just nu visas är de som kollat på hennes My Story och jag märker direkt vad hon menar och vem hon syftar på. -Vad fan gör hon inne på Snap ens? säger hon. Jag rycker bara ointresserat på axlarna, har aldrig haft något emot någon i våran klass och speciellt inte Adela, som då detta samtal handlar om. Jag förstår inte varför många inte gillar henne, hon är hur snäll som helst och har typ aldrig gjort något fel, men det kanske är just därför hon är hatad. När jag ser SnapChat blir jag direkt påmind om att jag la ut något i morse och går därför direkt in på appen. Varje gång jag lägger ut något brukar jag kolla om Vilhelm, Anton eller Andreas sett det, vilket de alltid brukar. De har inte hört av sig sedan dagen då jag åkte, allt jag ens sett ifrån dom är inläggen på deras gemensamma Instagram men inte mer än det. Jag antar att de inte vill ha med mig att göra längre och att jag borde glömma dom helt.
Vilhelms perspektiv Just nu sitter vi i studion, jag är den enda som faktiskt gått i skolan idag men bara några få lektioner då skivbolaget ska ha sitt årliga möte idag. Anton och jag är de enda i rummet då Andreas försovit sig och missat tåget. -Men är du helt säker? Tror du inte att vi bara gör det värre?? Jag suckar åt Antons frågor, varje gång vi träffas numera verkar det vara en tradition att fråga om sånt. -Ja, för att hon ska kunna gå vidare behöver vi hålla oss borta, svarar jag. Anton ger mig en allvarlig blick. -Så du menar seriöst att vi inte ens får skicka ett hej till henne? Att vi inte får gilla hennes bilder eller över huvud taget höra av oss till Falli? Fattar du inte hur ledsen hon kommer bli?? Jag himlar trött med ögonen och orkar inte svara mer på hans frågor. -Jag lovade att höra av mig, fortsätter han. Jag tänker fan skicka ett meddelande till henne.. Mina ögon blir stora och frustrationen växer inom mig. -MEN NEJ DET GÖR DU FAN INTE! skriker jag. OM DU SÅ RÅKAR SKICKA FEL SÅ LOVAR JAG ATT DU KOMMER FÅ ETT RENT HELVETE TILL LIV!! Anton gapar av förvåning, det blir tyst mellan oss då ingen vågar säga något. Jag börjar att hålla på med mitt mobilskal för att få något att göra. -S..så du menar att jag aldrig mer kommer få se eller höra henne nåt mer? frågar Anton försiktigt. Jag skakar sakta på huvudet med blicken fäst mot golvet. -Hon har det bättre utan oss.
Fannys perspektiv {16:05} Skolan är slut och jag ligger nu i sängen med mobilen ovanför ansiktet. Jag känner mig allt mer deppig för varje timma som går och bestämmer mig därför för att lägga ut en ny bild på Instagram så att jag får lite motivering. Då jag endast hade självförtroende nog att ta selfies när jag var med Skyscraper så väljer jag en då vi var i Halmstad. Jag ler åt minnet då jag och Vilhelm tog bilden, vi hade stannat vid en utsiktsplats och det var en solnedgång bakom mig. Han hade stannat mig och sagt "stå heeelt still, du ser fett vacker och tumblr ut nu!" och sedan tagit fram mobilen för att fota mig.
К сожалению, это изображение не соответствует нашим правилам. Чтобы продолжить публикацию, пожалуйста, удалите изображение или загрузите другое.
RealFannyJakob I miss u, so much
Vilhelms perspektiv "@RealFannyJakob har precis lagt ut ett foto". Jag suckar djupt. Komigen Vilhelm, du klarar det, stå emot! Jag tar upp mobilen för att sätta den på laddning men stannar upp när ett ljus bildas på skärmen, jag tar bort tummen och observerar den vackra bilden på den finaste tjejen som någonsin existerat. Jag kommer mycket väl ihåg ögonblicket den togs på, hur vacker hon var och hur allting bara var helt perfekt just då. Jag läser texten och får ett stort leende på läpparna, utan att det försvinner klickar jag mig in på kommentarsfältet och skriver "Jag saknar dig också, så mycket ❤️". Tänk om det inte är försent? Kanske kan jag rätta till allt så att vi kan vara tillsammans igen? Men mitt hopp försvinner direkt, tillsammans med leendet, när jag ser allt hat. Även fast jag inte skrivit något än så är det fullt med kommentarer, mycket om mig. Jag raderar sakta det jag skrivit, det blir bättre såhär.
