Kär i min halvbror 2

Kapitel 1

Gabriellas perspektiv.
Mamma hade betett sig så annorlunda på den senaste tiden. Hon vill inte umgås med mig och pappa lika mycket. Hon satt oftast i sovrummet och läste böcker. Eller så städade hon och lagade mat. Hon gör inget annat.
-Mamma! Ropade jag från mitt rum.
Mamma öppnade försiktigt min dörr.
-Vad är det sötnos? Svarade mamma.
-Rebecka kommer hit. Sa jag.
-Okej, va kul! Sa mamma med ett leende.
Mamma tycker verkligen om Rebecka. Hon älskar speciellt hennes familj, min mamma och Rebeckas mamma brukar dansa Zumba tillsammans.
Mamma gick ut från mitt rum och jag satte på musiken i mina högtalare igen. Musiken får mig verkligen på bättre tankar, det kan inte bara vara jag som tycker det.

*Pliiing pliiing*
-Gabriella hon kommer nu! Ropade mamma nerifrån.  Jag sprang nerför trappan och öppnade ytterdörren.
-Hej!! Sa Rebecka glatt.
-Hej. Svarade jag med ett leende.
Jag släppte in henne och hon tog av sina ytterkläder och sedan gick vi upp på mitt rum och satte oss i min säng.
-Jag har börjat skriva med Joel!! Halv skrek Rebecka. Joel? Camerons bästa vän..
-Va kul! Halv skrek jag tillbaka. Även fast jag inte va så glad över det.
-Har du skrivit något mer med Cameron då? Frågade hon med ett leende.
-Nej.. suckade jag.
-Vadådå? Frågade hon frågande.
-Nej jag vet inte, jag har inte träffat honom sen förra året. Svarade jag.
-Men hallå! Vi borde möta han och Joel senare då! Sa Rebecka och tog tag i mina händer.
-Alltså jag vet inte.. sa jag.
-Men varför inte? Sa Rebecka och putade med underläppen.
-John har förbjudit Cameron att träffa mig.. svarade jag.
-Vem är John?
-Hans pappa.
-Men låt inte han få bestämma, hans pappa märker ingenting om ni möts just idag, eller hur?
Jag ryckte på axlarna.

Rebecka började skriva med Joel direkt. Han hade svarat att de kunde träffa oss vid parken klockan 5.
Och klockan var 3 nu.
-Då var det fixat! Sa Rebecka.
Rebecka drog fram mitt smink och satte igång att sminka mig. Hon valde mina kläder också. Hon valde ett par slitna jeans och en grå T-shirt, en bomberjacka till det. Jag satte på mig kläderna och bestämde mig för att platta mitt långa bruna hår.
-Men Gud vad du är snygg Gabriella! Sa Rebecka högt.
-Men Gud nej.
-Vi kommer matcha, jag ska ha på min bomberjacka också.
Jag log.
Jag stängde av plattången och vi båda gick ner till hallen.
-Vart ska ni? Frågade mamma.
-Parken. Svarade jag.
-Varför det? Frågade mamma.
-Vi ska träffa några vänner.
-Okej, ha det så kul.
Jag hade på mina Nike air och Rebecka hade på sina Converse.
Vi gick ut och fortsatte gå till parken, klockan var halv 5. Och det tog cirka en halvtimme att gå dit.
Jag var så nervös inför att möta Cameron igen.
Han var mitt allt för ett år sedan, nu känner vi knappt varandra.

Vi var framme vid parken och vi såg Joel och Cameron sitta vid en parkbänk. Rebecka sprang ifrån mig till dem.
-Heeej ropade Rebecka.
-Tja. Hörde jag dem säga tillbaka.
-Gabriella kommer också. Sa Rebecka.
Jag gick fram till dem och såg hur Cameron kollade på mig.
-Fan va ni glor på varandra. Sa Joel frågande.
Jag kollade bort i samma stund som han sa det.
-Jag har aldrig sett dig såhär Cameron. Sa Joel.
-Äsch. Fick Cameron fram.

Camerons perspektiv.
Att det ens va möjligt att det där var Gabriella.
Mina känslor hade försvunnit helt och hållet men jag saknade henne ändå lite.
Pappa har förbjudit mig att träffa henne. hennes mamma vill inte heller att vi möts. Jag har sett Maria flera gånger. Men hade jag sagt det till pappa att jag hade sett henne hade han blivit i en stor sorg. Min pappa tycker om Maria fortfarande. Men Maria är ihop med Chris, Gabriellas pappa.
Chris är en stor förebild för Joel. Chris är fortfarande en soldat vad jag har hört. Joel vill gå lumpen och bli soldat. Men det vill inte jag.
Jag har redan blivit för kriminell. Lumpen hde aldrig kunnat släppa in mig.
När jag och Gabriella var tillsammans. Var jag en normal 17åring. Som skötte skolan, drack inte alkohol och höll på med droger. Men nu är jag raka motsatsen.
Jag har blivit mer en badboy. En sån kille som ingen tjej vill ha.
-Nu drar vi och bowlar tycker jag! Sa Joel och tog tag i Rebeckas hand.
Gabriella och jag gick bakom dem och inte sa ett ljud till varandra.
Joel tvärstoppade och kollade bak på oss.
-Vafan är det? Sa jag surt.
-Bete dig normalt för fan, du skrämmer mig en aning. Sa han surt tillbaka.
-Ursäkta mig. Sa jag surt.
Joel tog tag i min tröja och drog mig bakåt så de andra inte hörde oss.
-Vafan är det med dig? Viskade han surt.
-Va menar du? Viskade jag tillbaka.
-Du är annorlunda bara för tjejerna kom?
-Käften. Sa jag och gick tillbaka.
Men Joel stoppade mig.
-Vi drar till puben efter detta. Sa han. Jag nickade.
-Förlåt oss. Sa Joel och vi gick vidare.
-Ingen fara! Sa Rebecka.
-JOEL FÖRFAN! Skrek jag..
-Vad är det nu? Frågade han.
-Kolla åt höger.
-Helvete! Spring!
Vi sprang så fort vi kunde, tjejerna följde med.
Vi gömde oss i skogen.
-Vem va det? Sa Gabriella.
-Olle. En kompis. Ljög jag.
Joel kollade på mig och flinade.
-Ljug inte, jag minns Olle, jag är fan inte dum! Sa Gabriella med en arg attityd.
-Aja, det är Olle, bossen. Han är värre än vad han va förr. Ni borde egentligen inte vara med oss, händer det saker med er när ni är med oss, är det vårt ansvar. Sa jag lågt.
-Men jag tänker inte släppa Joel. Sa Rebecka och kramade om honom.
-Rebecka! Vi kanske borde lyssna på dem? Sa Gabriella.
-ALDRIG! Svarade hon.
Gabriella suckade.
-Blir ni med oss, då Måste ni ha tystnadsplikt! Okej?! Sa Joel högt.
Gabriellas perspektiv.
Jag ville verkligen inte med dem. Men jag vill inte lämna Rebecka med dem.
-Okej. Sa både jag och Rebecka samtidigt.

Vad kommer hända med oss nu...
•
Första kapitlet på den nya boken.
Hoppas ni gillar denna boken också.
Ha det bra! <3