YOU ARE READING

Flera tusen ord

General Fiction

Åtta år. Åtta år har gått sedan jag såg dig sist. Jag har blivit åtta år äldre. Det påminner mig om hur unga vi var. Jag tittar ibland på bilderna vi tog på oss. Men det gör mig mest förbannad. Våra gröna ögon. Det var så mycket vi inte viss...

#bipolärsjukdom #depression #hemligheter #kärlek #misshandel #ocd #okändasläktingar #otrohet #psykiskasjukdomar #psykologi #roller #rädsla #saknad #självmord #svek #swedishawards2017 #trakasseri #vänskap #ångest

Epilog (år 2024)

68 7 7

by Wowyita

by Wowyita

                                    
                                              LUÍSA
                          Åtta år.
  Åtta år har gått sedan jag såg dig sist.
  Jag har blivit åtta år äldre. Det påminner mig om hur unga vi var.
  Jag tittar ibland på bilderna vi tog på oss. Men det gör mig mest förbannad. Våra gröna ögon. Det var så mycket vi inte visste, så mycket som var fejkade kulisser.
                          Jag undrar hur du mår. Hur din ångest är. Om du nu lever. Men tanken på att din aska är begravd i en minneslund vrider sönder mitt hjärta. För du sa en gång till mig att du ville bli kremerad när du dött. Du sa också att du ville ha vallmoblommor på minnesstunden, gärna i olika färger. Och du bad mig att ifall du dog först, skulle jag läsa dikten jag skrev till dig den 18 januari 2016. Den om livet och dödens ekvationer.
  Du försökte i alla fall. Du försökte leva.
  Mamma säger att jag inte kan acceptera att du gjorde som din biologiska mor.
  Jag vet att någonstans därute lever du antagligen. I din egna värld. Kanske tillsammans med din biologiska mamma.
                          Raul mår mycket bättre och det gör mig så glad. Jag pratar med honom varje dag, ansikte mot ansikte eller i telefon. Han bor ihop med sin pojkvän och de är verkligen som gjorda för varandra. De tar hand om varandra. De älskar verkligen varandra. Och det är så vackert. Att se sådan där äkta kärlek flöda mellan två personer får mig att le stort. Jag älskar att se Raul såhär lycklig.
  Mamma har jag inte så bra kontakt med längre. Det blev aldrig riktigt normalt mellan oss igen. Jag tror att det var mitt förtroende för henne som föll samman. Hon hade berättat så lite om vår bakgrund. Men jag förstår henne så enormt mycket bättre. Hon var i min ålder när hon ertappade sin man med att vara otrogen med hennes syster. Hon hade två barn och kämpade på tappert under hela min uppväxt. Men hur sårad var hon egentligen? Hur mycket plågade det hennes tankar, att bli sviken av två av de personer som stod en närmast, ens make och ens syster?
  Hon flydde från det förflutna, och då föll det sig naturligt att inte berätta någonting för mig och Raul.
  Men hon var tryggheten. En trygghet som gömt undan så mycket. Och nu vet jag inte hur jag ska bemöta henne. Vi träffas någon gång i månaden. Men det blir alltid så stelt. Hennes mentala ärr är så starka att jag nästan ser dem. Hon har så mycket på sina axlar, lilla mamma. En dotter som hon inte når fram till. En syster som begick självmord och en systerson som försvann.
  Men hon har ju Raul. Och han är bland de finaste och underbaraste man kan ha hos sig. Vad skulle vi göra utan honom?
  Jag tror att vi är för lika, mamma och jag. Jag tänkte inte så förut, men jag är ganska säker nu.
                          Själv har jag en hemlighet kvar.
  Jag har aldrig berättat för någon. Jag vet inte ens om det hände. Men jag är rätt säker.
  Den där våren 2016. Jag tror att jag fick tidigt missfall. Jag vill inte gå in på detaljer. Men jag tänker ofta på hur det barnets släktträd skulle ha sett ut.
  Jag har blivit lärare. Inte för högstadiet, dock. Alla ungdomar där påminner mig om oss, då när... ja. Du vet.
  Jag undervisar på mellanstadiet. I svenska och naturvetenskap. Tillvaron är okej. Men jag får alltid en klump i magen när jag ser alla barn. Och jag tappar nästan talförmågan när jag ser högstadieeleverna. Jag bor ensam. Det kommer jag nog alltid att göra. Inte för att det stör mig. Den enda jag vill spendera mitt liv tillsammans med finns inte hos mig längre.
  Ibland känns det som om jag vill fly tillvaron. Som mamma gjorde.
  Jag vill bara att du ska veta några saker.
                          Jag älskar dig fortfarande. Mer än som en bror och kusin. Det här brevet kommer aldrig postas, men det spelar ingen roll. Hur skulle jag kunna posta det när jag inte ens vet var du är någonstans?
                          Jag vill säga tack. Tack för det vi hade tillsammans. Tack för den tid då vi levde lyckliga tillsammans, sida vid sida, skärva mot skärva.
                          Och jag vill säga förlåt.
  Förlåt för att jag inte gjorde tillräckligt.
                          Min roll i Livets pjäs var alltså att vara flickan som förälskade sig i sin halvbror och kusin, flickan vars mamma byggde upp en falsk kuliss, flickan vars pojkvän/kusin/halvbror försvann ur flickans värld.
  Jag vill gå av den scenen nu. Börja om på nytt.
                          Dina ord följer mig överallt. Du sa dem i Askparken. Du sa dem under vår sista kväll tillsammans.
  Jag älskar dig. Glöm inte det.
  Vad ska jag göra av alla tusentals ord jag ville säga till dig?
  Jag håller en maskros i mina händer.
  Och så blåser jag.
  Varje frö är ett ord.
                          Luísa