The war | V.B

Kapitel 6

Fannys perspektiv
{03:36}
Mina fötter är omgivna utav vita kanin-tofflor som jag fick för många år sedan. Mina steg är trötta och korta medan jag närmar mig dörren som precis ringt på. Med tanke på tiden just nu så borde jag inte öppna, det kan egentligen vara vilken mördare som helst, men vad fan gör det? Jag öppnar dörren och hinner knappt se vem personen är innan den springer in i mina armar. Det enda jag hann se var den svarta, välkända jackan, Vilhelm. Han är kall och skakar så jag kramar honom tillbaka, även fast jag inte borde.
-Vad gör du här? frågar jag mot hans nacke med några tårar på mina kinder.
-Jag måste få prata med dig, Falli. Jag orkar inte ha det såhär, jag klarar mig inte utan dig. Snälla säg att du har gått vidare och att du inte känner något för mig, då blir det lättare att glömma dig.
En glädjetår fälls bredvid alla vanliga.
-Jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra.
Vi släpper kramen men stannar nära, med ögonkontakt och med min hand i hans. Sakta lutar han sig framåt och..
Jag andas snabbt & tungt och sätter mig upp i sängen, bara en dröm. Jag slänger en blick mot väckarklockan, 03:40. Precis när jag ska lägga mig för att somna om hörs det ljud ifrån ringklockan, troligen det som fick mig att vakna. Trött ställer jag mig upp, tar på mig mina vita kanintofflor och börjar gå ner för trappan, mina steg stannar framför dörren. Tänk om det inte var en dröm utan ett tecken? Tänk om Vilhelm faktiskt står där utanför just nu? Jag fylls av lite hopp och öppnar sakta dörren.
-Varför har du låst?
Pappa pussar mig snabbt på pannan innan han börjar att ta av sig sina skor. Juste, pappa jobbar halv natt och mamma är bortrest.
-Jag..glömde, säger jag med en uppgivenhet i rösten som inte går att dölja.
-Gå och lägg dig du, säger pappa.
Jag nickar sakta och drar mina steg tillbaka mot trappan, glöm honom och allt blir bra.

{23 mars 2017}
-Ta det lugnt, du hyperventilerar.
Jag tar ett par djupa andetag och lutar mitt huvud mot pappas axel, som vanligt är jag livrädd för läkare och liknande.
-De ska bara kolla så att du inte är sjuk eller något, du måste förstå att jag och mamma är oroliga när du är såhär.
Jag nickar lite men vet att dedär tabletterna/liknade som jag tillslut kommer att få inte kommer hjälpa ändå, det är inte direkt första gång vi är hos en läkare..
-Fanny Jakobsson?
Jag kollar upp och möter en leende kvinnas blick. Pappa ställer sig upp och går in i rummet vilket får mig att tvingas följa efter. Rummet ser ut som ett standard-sjukhusrum, enligt mig ser det dock mer ut som ett rum för psykos.
-Sätt dig på bänken här, säger kvinnan och pekar på föremålet med en madrass på. Jag heter Sara.
Jag nickar och sätter mig på bänken, Sara tar fram en stol till pappa och ställer sig sedan framför mig.
-Du mår inte så bra, har jag hört?
Jag skakar tyst på huvudet.
-Har du vänner?
Jag nickar, ska frågorna vara såhär kommer vi aldrig komma någonstans och det vet jag genom erfarenheter.
-Är du ofta med dom eller är du hellre hemma och undviker att träffa folk?
Jag suckar då hon ställer en fråga som inte går att nicka på.
-Jag är hellre hemma.
Sara nickar och antecknar på sitt block.
-Och när började du bete dig såhär?
-Innan julen.
-Var det något som hände? Gick någon bort?
Jag stannar upp och slänger en diskret blick mot pappa. Sara vänder sig om mot honom.
-Det skulle vara bra om du kunde vänta där ute, jag kommer bara ställa några frågor och ropar in dig när vi är klara.
Pappa nickar och ger mig en överdriven tumme-upp innan han går ut och stänger dörren efter sig. Saras blick vänds tillbaka mot mig.
-Jo, jag och min pojkvän gjorde typ slut..
Denna gången antecknar hon inte utan behåller blicken fast vid min.
-Har ni kontakt idag?
Jag skakar på huvudet.
-Men när träffade du honom senast?
Jag vänder ner blicken mot golvet för att undvika tårar.
-Samma dag som vi gjorde slut, han har inte hört av sig sedan dess och inte mina dåtida bästa vänner heller.
Nu känner jag tårarna rinna, ögonen svider som ett tecken på att jag gråtit för mycket det senaste.
-Kan inte du testa att ringa dom då? frågar Sara.
-Det var han som gjorde slut med mig.. säger jag tyst. Han vill inte ha något med mig att göra, han säger att det är för mitt bästa men han verkar ha glömt mig nu..
Det blir tyst en stund, tills Sara säger:
-Vad heter personerna?
-Vilhelm, Anton och Andreas, svarar jag.
Sara drar pennan under hakan och ser ut att tänka.
-Väntar du här så kommer jag snart.
Efter det lämnar hon mig ensam i rummet, jag kan höra hur hon och pappa pratar om något och försöker att höra något men misslyckas då dörrarna nog inte är tänkta för att kunna tjuvlyssna ifrån. Efter någon minut kommer de båda in i rummet och Sara ställer sig framför mig igen.
-Vi är klara nu, säger hon med ett leende. Kom tillbaka om en månad för att se om något förändrats då.
-Men.. inga tabletter eller..? frågar jag.
-Nepp, du verkar ha nån typ av depression men jag tror att den kommer läka av sig själv.
Tveksamt ställer jag mig upp och går till pappa.
-Tack så mycket! säger pappa och börjar att gå ut.
-Tack.. säger jag.

{28 mars 2017}
Det har gått fem dagar sedan besöket hos läkaren, och ska jag vara ärlig måste dendär Sara vara den sämsta läkaren jag träffat. Hon ställde några oviktiga frågor och sa sedan att det skulle gå över, vem fan gör så när det gått tre månader utan skillnad? Iallafall är det fredag nu, vilket betyder helg, vilket betyder ännu mer depp och ännu fler serier. Just nu står jag i hallen då mamma och pappa ska träffa min moster, som vanligt har jag ingen större lust att följa med och då jag inte har sånna föräldrar som tvingar mig så slipper jag.
-Du har mat, och sen kan du ju alltid gå till farmor nån dag, säger mamma.
-Mm, svarar jag tröttsamt.
Ett sms är det som får mig att tappa uppmärksamheten, jag tar upp mobilen och loggar snabbt in med hjälp av tummen utan att kolla på skärmen innan. Mitt hjärta är nära på att stanna när jag ser vem som precis skrivit till mig.

Från Anton 19:28
Hur mår du?
Läst just nu

Jag stannar upp och märker knappt hur mamma och pappa lämnar huset. Jag väljer att inte svara, han har för fan skitit i mig i tre hela månader så vad skulle hända om jag bara inte svarar liksom? Jag börjar gå mot soffan i vardagsrummet i försök om att tänka på något annat, något som inte går så bra då mobilen plingar till några minut senare.

Från Anton 19:32
Andreas mår bra, han saknar dig men annars är han som vanligt. Ville behöver jag väll inte ens nämna, kortfattat mår han skit. Jag med, förlåt för att jag inte har hört av mig..
Läst just nu

Jag funderar på att skriva något tillbaka men avbryter mig själv direkt och vänder blicken tillbaka mot tv:n.

Från Anton 19:37
Jag vet att du ser detta, men om du inte vill svara så behöver du ju inte det.. Vi har ett uppehåll med bandet i några månader, fett bra enligt mig för ja behöver ju så mkt tid som möjligt i skolan om du fattar, hehe.. Btw, det är ganska kallt här ute.
Läst just nu

Jag får en frågande min, vadå kallt? Vad menar han? Jag bestämmer mig för att svara, tänk om han gör något han inte borde liksom..

Till Anton 19:39
Vadå kallt??
Läst just nu

Till Anton 19:41
Anton?? Svara, seriöst de är fan inte kul..
Läst just nu

Jag känner oron växa inom mig, tänk om han kommer ta självmord eller nåt annat idiotiskt? Även fast jag inte är rätt person att prata om sånt så har jag lärt mig att det inte hjälper att dö, man lämnar bara över sina och ännu fler problem till de man älskar. Min mobil plingar till och jag pustar ut.

Från Anton 19:45
Du kan ju testa med att öppna dörren?
Läst just nu

När jag läser det förstår jag först ingenting, men direkt efter flyger jag upp ur soffan, springer fram till dörren som jag öppnar och efter det kastar jag mig i Antons famn. Tårarna rinner ner med samma svidande känsla som vanligt, men jag bryr mig inte. Han är tillbaka, min bästavän är tillbaka.