Deras död, borde också ha vart min

Jag har tänkt mycket, på livet och döden. Varför finns jag egentligen? Vem skulle sakna mig om jag bara försvann? Om jag bara var borta en dag. Ingen bryr sig ju om mig nu så varför skulle någon bry sig om jag dog?

Jag tror faktiskt att jag vill dö, jag har ingen anledning till att leva. Ända sen mamma och pappa dog i våras har känns allt så meningslöst.

Jag minns det som om det var i går. Bilen som körde av bron, choken och paniken när vattnet trängde sig in i bilen. Mamma var medvetslös och pappa tog tag i min hand. Även fast vi var under vatten så visste jag att ha sa '' Jag älskar dig'' Det är det enda jag minns nästa sak som hände var att jag vaknade upp på sjukhuset. Jag minns hur tårarna strömmade ner från min kinder när doktorn sa att mina föräldrar inte hade överlevt, att dem var döda.

Jag kände tårarna bränna i mina ögon och jag kunde inte hålla tillbaka dem längre. Jag skulle ha dött vid bron, med mina föräldrar. Det var meningen att jag skulle dö med dem. Så varför är jag fortfarande kvar?

||Kommentera vad ni tycker! Ska jag fortsätta skriva på den här novellen?||