Kär i min halvbror 2

kapitel 8

Jag skriver på datorn nu så det kan bli lite konstigt när jag skriver, för jag vet inte hur man gör om man vill ha tjocka bokstäver osv, vet ni hur man gör det så skriv gärna det i kommentarerna.
-
Vi hade precis ätit frukost och jag var verkligen proppmätt. Vi hade bestämt oss för att gå till stranden idag och bara ha det gott. Men Cameron och Joel ville verkligen gå till den så kallade hemsökta grottan, dem hade även sagt att det fanns ett hemsökt hus i närheten. Jag vet att Rebecka också skulle vilja gå dit, men jag skulle aldrig våga det. jag skulle inte ens kunna ha tanken att stå utanför huset. Dem i receptionen hade sagt att det var det läskigaste och mest hemsökta huset på Teneriffa. Ingen turist hade vågat sova efter de hade varit där. Jag förstår inte hur killarna fortfarande vill åka dit när dem har hört massa historier och åsikter om huset.
-Ska vi verkligen gå till huset? Frågade jag. Vi låg vid poolen nu och pratade om huset och grottan.
-Ja, bara för folk säger att det är läskigt, betyder det inte att vi behöver tycka att det är läskigt, eller hur? Sa Joel.
-Jag vet, men jag kommer aldrig mer kunna sova efter det.
-Vi går och äter lunch, sen tycker jag att vi drar till huset. Föreslog Cameron.
Vi gick till lunchen och åt, sedan gick vi upp på hotellrummet. Vi bytte om till slappa kläder.
-Vi tar en taxi dit. Sa Joel.
Vi gick ner till ett ställe där det alltid brukade stå taxibilar. Vi frågade en taxichaufför om han kunde köra oss till huset,han skrattade men släppte in oss.
-Huset är hemsökt. Sa taxichauffören på engelska.
-Jo vi vet, men man ska ju ha bevis också. Sa Joel.
Taxichauffören skrattade.
-Ni är väldigt modiga, jag var där med mina kompisar en gång. Vi såg massa hemska saker i grottan och huset, men speciellt i huset. Ni kommer höra människor skrika. Sura spöken finns där inne. Jag och mina vänner körde anden i glaset där inne, ingen av oss trodde inte helt på andar eller så, men min kompis frågade en döden fråga, jag tror han sa kommer någon av oss dö efter detta. Anden hade svarat nej, men att någon i närheten kommer dö, 3 dagar efter vi hade varit där dog min kompis mamma. Hon var inte sjuk, hon bara dog. Suckade taxichauffören.
-Gud va hemskt. Sa jag.
-Det var väldigt hemskt ja, men anden i glaset finns på bordet i et rum på övervåningen. Ska ni spela det, fråga inte saker om döden. Sa han.
Taxichauffören parkerade utanför grottan.
Vi gick ut ur bilen och vi betalde. Vi möttes av folk som sprang fort ut från grottan, ena mannen stannade vid oss.
-Varnar er! Gå inte dit. Sa han.
Cameron flinade.
Vi var inte ensamma, vi gick in i grottan tillsammans med en grupp av vuxna personer i mammas ålder.
Dem vuxna gick först och vi bakom, Cameron och Joel var inte alls rädda. Dem har ju lärt sig att inte va rädd för saker.
Jag klämde hårt i Camerons hans.
Grottan var mörk. Det var några få lampor på väggarna. Marken man gick på var asfalterad. Det var skräp på marken. Det var många meter upp till taket.
Joel och Rebecka gick bakom mig och Cameron.
De vuxna stoppade och vände sig om.
-Är ni svenskar? Frågade dem på engelska.
-Ja. Svarade Cameron.
-Va bra, vi med. Skrattade dem.
Dem fortsatte gå. Grottan var lång men man kunde se att det stod ett hus längre bort, ju närmare vi kom såg man tydligare hur huset såg ut. Det var rött med bruna knutar som egentligen skulle vara vita, antog jag. Det fanns en altan. Altanen var sönder. Dörren in till huset stod öppen. Allihopa stod nu utanför huset och kollade rakt in huset.
Mitt hjärta bultade hårt. Jag hade aldrig varit såhär rädd förut. Cameron tog ett steg närmare huset. Men jag stoppade honom.
-Du får bli med. Sa han till mig.
Jag tvekade men blev med. Jag och Cameron ställde oss på altanen. Det hängde ett papper på väggen bredvid dörren. Det stod på spanska så ingen av oss fattade.
Cameron först av allihopa och jag bakom honom. Jag höll fortfarande hårt i hans hand.
-Killen längst fram! Sa en av de vuxna.
-Ja? Sa Cameron och kollade bakåt.
-Va försiktig. Sa hon.
-Jadå, ni ska väl med in?
-Absolut, men jag menar du ser ju saker först. Sa hon.
Cameron gick in till hallen, jag ställde mig bredvid honom och kollade runt. Hela nedervåningen var stökig.
Jag kollade åt sidan och såg ett clownhuvud. Jag skrek till och kramade om Cameron hårt.
-Såg hon något?!? Sa kvinnan som hade pratat med Cameron innan.
-Ett clownhuvud såg hon bara. Flinade Cameron.
-Går det bra Gabriella? Sa Rebecka. Jag stod fortfarande och höll om Cameron.
-Jag vet inte. Mumlade jag.
-Kom igen. Vi kan inte bara stå här i dörröppningen. Sa Rebecka och drog mig loss från Cameron. Jag ställde mig bredvid honom och kollade upp mot honom. Han log. Jag log också.
Jag tog hans hand och vi gick in till köket. I samma stund som jag satte ner foten på köksgolvet kände jag en hand runt mitt ben. Jag ryckte till.
-Vad är det nu? Sa Rebecka. Jag försökte gå men det gick inte.
-Jag kan inte gå. Sa jag och fick panik.
Cameron kom fram till mig och lyfte upp mig, då släppte det runt mitt ben.
-Jag vill inte vara kvar här. Sa jag och börja gråta.
-Konstigt att det bara händer saker för dig. Sa Joel.
Cameron ställde ner mig och tog bort mina tårar.
-Visa att du är inte är feg nu. Sa Cameron och pussa på mitt huvud.
-Om ni två går i mitten nu, så kanske vi upplever saker också. Sa kvinnan med en bestämd attityd.
Jag och Cameron ställde oss i mitten, kvinnan och de andra vuxna ställde sig längst fram. Vi följde efter dem och de gick in till tv-rummet. Där stod en gammal tjock tv. En soffa som tre personer fick plats i. Soffan var brun och sönder riven. Det låg en flyttlåda framför soffan som antagligen skulle likna ett soffbord.
Kvinnan som stod längst fram började stöka till i soffan för att locka fram spökena.
Allihopa reagerade när vi hörde fotsteg på övervåningen. Barnskrik. Föräldrar som skriker. Det var det läskigaste på länge.
-Cameron.. Sa jag tyst.
-Vad är det? Sa han och kolla ner på mig.
-Jag är rädd. Sa jag.
-Det är lugnt. Sa han och tog min hand.
-Nu tar vi övervåningen. Sa kvinnan.
Vi gick mot trappan. Där hängde en lampa. Med text på lampan stod det "Fuck You".
Vi delade upp oss. Det fanns tre rum på övervåningen. Jag och Cameron gick tillsammans, Rebecka och Joel gick tillsammans och de vuxna tillsammans.
Jag och Cameron gick in till sovrummet.
Jag såg hur Cameron ryckte till.
-Vad är det? Sa jag högt.
-Kändes som att någon tog tag i mig. Sa han.
-Det var så för mig förut i köket. Sa jag.
-Kom hit. Sa Cameron. Jag gick till honom.
-Vad är det. Sa jag.
-Kolla på mig.
Jag kollade upp i hans bruna ögon. Han kysste mig.
-Jag älskar dig Gabriella.
Jag kramade om honom och pussade honom igen.
-Jag älskar dig Cameron.
Vi gick runt i rummet men vi märkte inget läskigt.
-Vi går in till Joel. Sa Cameron.
Vi gick in till dem. Dem satt i en fåtölj.
-Hittat något? Frågade Cameron.
-Nej. Sa Joel.
-Har ni gjort det? Frågade Rebecka.
-Knappt, bara att Cameron kände att någon tog tag i honom. Sa jag.
-Skumt.
-Det var ett rum inne i sovrummet, fast det var hänglås på den dörren. Sa jag.
Cameron gick in till de vuxna. Jag sprang till honom.
Det var kaos där inne.
-Hittat något?
-Nej, vi drar nu. Sa dem och gick.
-Joel kom! Ropade Cameron.
Rebecka och Joel skyndade sig hit.
-De vuxna stack, så det är bara vi kvar. Sa Cameron.
Jag kollade bakåt och såg en gubbe/ande stå bakom. Jag började skaka.
-Kolla bak.. sa jag tyst.
Alla kollade bak. Alla såg gubben/anden.
-Vem är du? Frågade Rebecka.
Gubben försvann. I korridoren här uppe såg vi barn springa, leka med varann. Lampan som var i trappan åkte ner i golvet.
Jag släppte Camerons hand och bara gick igenom korridoren. Jag såg barnen i sovrummet. Jag ville få veta vad som fanns i rummet där inne.
Barnen försvann. Jag hörde de andra komma hitåt.
Jag ställde mig på huk och satte örat mot dörren. Det lät där inne.
-Cameron?? Sa jag.
-Ja?
-Har du något vasst på dig, eller något smalt? Frågade jag.
Cameron hade en hård plast bit. Jag satte in den i hänglåset och vred. Hänglåset lossnade. Jag tog bort låset. Jag öppnade försiktigt dörren.
Jag möttes av en chock...
•
Kapitel 8
Hoppas ni gillade det.
Det kommer fortsättning på detta kapitlet i nästa kapitel
Ha det bra <3