ᴮᵒʷ ᵃᶰᵈ ArrowI ᵃ ʳᵃᶰᵍᵉʳˢ ˢᵗᵒʳʸ

4

De hade vandrat enda till solnedgången och de satt upp läger på klippa. Middagen var otroligt nog gjort väldigt snabbt, efter någon timme så tog det inte lång tid innan de mesta av sällskapet var under deras filtar. Hiker la ner ner och stirrade upp på stjärnorna och lyssnade på det låga rösterna som tillhörde Fili och Kili som hade vakt. Hon hade nästan ramlat in i en sömn när ett, ilande skri ekade i luften, direkt hördes ett fruktansvärt bekant skratt som ekade bland klipporna. 

"Vad var det?" Hörde hon Bilbo fråga med en nervös ton i sin röst.

"Orcher." Svarade Kili. Hon satte sig upp med handen på svärdet, men egentligen ville bara hon plocka fram sin trollstav, men det skulle ta för mycket uppmärksamhet. Thorin verkade ha gjort samma sak.

"Hals skärare. Det är ett dussin där ute. Låglanden kryllar av dem."  Sade Fili seriöst.

"De slår till på små timmarna när alla sover, snabbt och tyst; inga skrik, bara massor med blod." var Kilis ingång. Bilbo glänste över sina axlar och såg de två Durin prinsarna skratta mjukt. Hiker var inte road. Hon hade sett döden och skadan det utgav. Hon visste att de bara försökte skrämma upp halflingen, men orcher var inget skämt att skämta om.

"Tycker du det är roligt? Att en natt attack av orcher är ett skämt?" Frågade Thorin hårt denna gång.

Kili skakade på huvudet och mumlade, "Vi menade inget med det."

"Nej det gjorde du inte. Ni vet ingenting om världen." För första gången höll hon faktiskt med Thorin. De kanske hade blivit tränade som krigare men Fili och Kili hade inte satt deras svärd i en orch ännu. De hade ännu inte sett vad dem gör med folk.

Utbytesjägaren förblev tyst.

"Bry dig inte om honom, pojk." Sade Balin snällt. "Thorin har mer anledning att hata orcher än andra." Han stannade för sina tankar och Hiker kände att en berättelse höll på att komma. "Efter att draken tog den ensamma berget, försökte kung Thror återta det förlorade, kungariket Moria. Men vår fiende hade kommit dit först." Alla var tysta medans de lyssnade på den gamle dvärgen. Även dom som hade sovit djupt verkade ha vaknat och börjat lyssnat för fullt, även Thorin och hans systersöner lyssnade.  Hiker hade en gång hört om slaget vid Azanulbizar och det var för länge sedan, innan deras krig hade börjat. Hon hade dock aldrig hört det från en som var där. Trots hennes avsky kring Thorin kunde hon inte hjälpa att tycka synd om honom när Balin berättade om hans farfars död, förlusten av hans far och slaget mot Azog. 

"Vår arme rullade tillbaka och drog orcherna bort. Vår fiende hade blivit besegrad. Men det var ingen fest, eller sång, ty många var dödade, vi vår så få kvar." Balin kollade på Dwalin. "Och jag tänkte för mig själv då, det är en jag kunde följa. Det är en jag kunde kalla kung." Hon glänste över där Thorin stod, kollande ut över klippan och även för henne såg han kunglig ut. Han vände sig om och kollade ut över sällskapet som nu kollade på honom, med respekt och sorg i deras glimtade ögon. Orden och det han hade gjort till henne i det förflutna kunde hon inte ignorera faktan att han var en kung, en hög respekterad kung, och en god, ärofylld ledare. Hennes avsky för dvärgen hade inte helt försvunnit en, men det betydde inte att hon inte respekterade honom. Han vandrade genom gruppen och blev förvånad när han såg Hiker med halvöppen mun med en förvånad blick ner i marken. 

"Och den bleka orchern? Vad hände med honom?" Frågade hobbiten nyfiket. 

"Han slank tillbaka till hålan där han kom ifrån. Det avskummet dog för länge sedan av sina skador." Morrade Thorin när han gick och satte sig mot klippan. Hiker kollade mot Gandalf och såg blicken han bytte ut med Balin, ingen aning om vad det skulle betyda, men det gav kalla kårar i henne.