Cassie

Kapitel 1

Cassies kristall blå ögon syntes knappt i den mörka natten. En enstaka tår rann ner längs hennes kind. Hon grät. Hon grät inte för den kalla natten gjorde ont i hennes ögon. Eller hennes gräs allergi. Hon grät för att hon va rädd. Hon va inte rädd för att hon va ute mitt i natten helt ensam. Inte för att hon va helt ensam i den stora skogen. Hon va rädd för de två meter långa monster med ill röda ögon, vita vassa huggtänder och långa äckliga klor som stog 5  meter i från henne. O stirrade henne i ögonen.

Cassie kände hur en till tår åkte längs hennes kind. De stora monstret kom närmare. Men hon stod blixt stilla. Hon var som förstelnad. Monstret morrade och kom närmare och närmare. En gren knäcktes under monstrets stora fötter som fick henne att vakna till liv. Hon såg in i dom ill röda ögonen och tveckade inte en sekund. Hon vände sig om och sprang de fortaste hon kunde genom skogen. Och monstret satte fart efter henne. Det är nästan omöjligt att se i den mörka natten men det stoppar henne inte. Hon visste att den skulle hinna ikapp henne. Men hon fortsatte att springa, samtidigt som hon försökte lägga in de blonda långa håret i jackan så de inte skulle fastna någon stans medans hon sprang mellan alla grenar. Det är för mörkt för att hon ska kunna se var hon sätter fötterna. Men hon fortsätter ändå att spriga. Det är ungefär 100 meter på skogen innan vägen börjar. Medans hon springer känner hon att något slår till henne kraftigt i sidan o hon faller hårt till marken. Hennes ansikte täcks av dagg och hon sluter sina ögon. Vad hände med flickan? Tänker hon medans hon ligger med huvudet tätt mot marken. Dödade monstret henne? Eller inbillade hon sig bara? Men hon vet vad hon hörde. De va en flicka som skrek. Hon skrek som att hennes liv hängde på det.

Det gör ont i Cassie högra sida men hon såg inte vad de var som fick henne att falla till marken. Hennes ansikte ligger ner borrat i den kalla blöta marken. Och hennes händer kramar gräset. Det enda som hörs är ett svagt morrande o hon känner att monstret är nära. Men hon rör sig inte. I flera minuter så bara ligger hon o lyssnar efter morrandet som kommer närmare. Ännu fler tårar rinner ner längs hennes kinder. Nu är monstret så nära så att hon kan känna denns äckliga andedräkt i nacken. Cassie skakar men ligger så stilla som hon kan. Och på bara några sekunder så slutar morrandet och den enda doften hon känner är blöt gräs. Det går några minuters tystnad innan hon vågar att vända på sig. Hon vänder sig  långsamt om på rygg för att se om monstret är kvar. Men de ända hon ser är den mörka skogen med full månen högt uppe på himmlen mellan träden. O de hörs ett högt yllande.