Bråkmakaren

Del 7

När Elizabeth kom till kojan var den tyst och öde. Det låg några filtar på golvet och ett stearin ljus stod på bordet. En ryggsäck låg i ena hörnet. Elizabeth satte ner sin väska på golvet och gick fram till ryggsäcken. Sådana hade hon bara sätt i söder, de var ovanliga. Sakta rotade hon igenom den. Den innehöll några kläder, ett oanvänt stearinljus, en oslipad kniv och några tomma papper. Chris bodde troligtvis här men var någon annanstans för tillfället. Hon sparkade in hans filtar i hörnet tillsammans med hans ryggsäck, tände stearin ljuset på bordet och bäddade för sig själv. Sedan bytte hon om till några lättare kläder, tog en kniv, bara för säkerhets skäl, och gick och lade sig. Hon behövde sömn, vila. Det var både hårt och kallt att ligga på golvet med bara några filtar. Men snart kom sommaren, då skulle det bli varmare. Tankarna flög förbi och det slog henne att hon inte skrivit till Frigge och sagt till honom att han inte skulle oroa sig över hennes försvinnande.

Långt senare somnade hon in i en orolig sömn. Hon vaknade flera gånger under natten, panikslagen och kallsvettig. Mardrömmar. Man kan fly från allt förutom sitt minne och sina mardrömmar, de sa Frigge ofta när hon var orolig över sina mardrömmar som liten. Han hade oftast rätt.
Tidigt på morgonen vaknade Elizabeth för säkert tjugonde gången den natten. Hon vände sig om och såg ett par fötter stå framför henne. Hon flög upp ur sin bädd. Fötterna tillhörde Chris.
"Godmorgon" sade han med ett flin. Elizabeth stod tyst och tittade på honom. Hennes hjärta slog dubbelt så fort.
"Vad gör mina saker inne i hörnet?"
"De låg ivägen" sa hon kort. "Och du väckte mig." De var en lögn men han kunde inte bevisa det så de gjorde inget. "Vad gör du här föresten? Jag bad dig flytta ut."
"Du äger inte den här kojan"
"Inte du heller, och därför ska båda eller ingen få vara här."
"Jag sover inte i samma hus som dig"
"Koja" hon blängde på honom "och i sådana fall får du sova ute. Jag flyttar inte på mig."
"Inte jag heller" Elizabeth stormade ut ur kojan, tog sin kniv och sprang. Hon skulle bara en liten bort, hon behövde vara ifred en liten stund. Den där pojken tog död på henne, sakta.

~*~

Elizabeth gick sakta upp ur det iskalla vattnet. Håret låg som klister på ryggen och hon frös. Hon hade tagit med sig en filt till vattnet för att torka sig. Sedan klädde hon på sig en lätt klänning hon hade tagit med sig. Den var beige-fägrad, armarna var uppkavlade och satt fast med en liten knapp. Mor hade sytt den själv.
Elizabeth hängde filten på en gren i solen och gick tillbaka in i kojan. Chris hade stuckit, troligtvis till staden för att sno mat eftersom kojans matförråd var tomt. Elizabeth tog några knivar och gick ut. En efter en kastade hon iväg dem. De borrade sig djupt in i träden som hon noga valt ut. Hon var bra på att kasta knivar. När hon för andra gången gick för att hämta knivarna hon kastat iväg såg hon en hare springa i buskarna. Sakta smög hon efter den. Hon hade tänkt att försöka träffa den, mest så där bara för skojs skull, se om hon kunde. Hon kastade en kniv mot den när den satt stilla. Miss. Den började springa och hon kastade en till. Haren var stendöd. Hon hade dödat en hare, fångat sitt eget byte, fixat sin egna mat. En känsla av lycka sköljde genom hennes kropp, hon var stolt över sig själv. Ivrigt gick hon för att hämta haren, den var vit som snö. Kniven hade träffat den i magen.
  Hon gick tillbaka till kojan med haren och alla hennes knivar. Det skulle ta ett tag innan solen gick ner vilket betydde att hon hade lång tid på sig att grilla den. Att elda mitt i skogen när det var mörkt var bland de dummaste hon kunde göra, då skulle någon hitta hennes gömställe. Och om de hände var hon antingen död efter några timmar eller så satt hon i en av palatsets fängelsehålor.
Det tog bara någon timma att stycka haren och få alla bitar genomgrillade. Hon åt en bit och packade ner resten i en liten påse gjord av läder.
När mörkret hade börjat lägga sig slocknade elden äntligen helt och hållet. Hon hade inte vågat släcka den själv då det troligtvis skulle börja ryka allt för mycket. Tröttheten hade börjat ta över henne och hon kröp ner i sin lilla bedd på golvet. Stearin ljuset på bordet hade hon tänt, de gav ett så litet ljus att det inte syntes på håll men man såg allt i den lilla kojan.

Inte så långt bort från kojan svängde en pojke av från stigen och in i skogen. Han blödde om läppen och var blåslagen i ansiktet, vänsterarmen höll han försiktigt om. Med sig hade han även ett bröd. Gammalt och torrt. När han nådde kojans öppning slappnade han av lite. Ett stearin ljus var tänt på bordet och i ena änden låg några filtar bäddade. Han blev förvånad över att det inte låg någon där, nästan lite orolig och rädd. Sedan höjde han sakta blicken, det smärtade i hela nacken och huvudet när han rörde på sig, snätt framför honom stod en flicka. Hon hade mörkt vackert hår. När han mötte hennes blick såg han att den var lika mörk som hennes hår. Hon fräste åt honom: "vad gör du här? Du skulle flytta ut." Han tittade trött på henne. Såg hon inte att han var skadad?
"Jag kommer inte döda dig, eller skicka dig till några vakter" han röst var för tillfället trött och släpig. "Ser det ut som jag kan det?" Hon gick och hämtade hans filtar, släppte dem på golvet framför honom och gav honom sedan en påse gjorde av läder. Den var full med ny-grillat harkött.
"Försök inget bara för jag är beväpnad" sade flickan och gick till sin lilla bädd. Snabbt somnade hon.
Chris låg länge och tittade på den sovande Elizabeth, hon andades djupt och metodiskt. Kommer hon någonsin bry sig om någon eller någonting?
Han kunde inte somna pågrund av alla smärtor i nacken och vänsterarmen, som troligtvis var bruten. Harkött han fått var delikat, bättre än han något han ätit på länge. Det hade varit tuffare än han trott att det skulle bli att bo såhär ensam mitt ute i skogen. Det tog säkert en timme att ta sig in till staden. Även om han egentligen borde fokusera på saker som att skaffa mat var det ända han gjorde att ställa till med bråk och hänga på olika krogar. Om bara han och Elizabeth kunde komma överens skulle det nog klara sig ganska länge. Men två ungdomar, som varken kommer överens med någon eller varandra och har ingen aning om hur man överlever i en skog, hur långt kommer man med det? Han suckade åt sig själv. Elizabeth ville förstås söka upp sin far i väst, ute på haven, och antagligen skulle han hjälpa henne, för han var till stor hjälp och han hade inget bättre för sig, men det skulle bli livsfarligt och svårt. Han visste säkert att det inte skulle klara sig länge på de haven. Om de ens kom till hamnarna i väst, det skulle ta säkert en vecka att rida dit. Att gå skulle det säkert ta två.

Elizabeth stirrade upp i taket. Hon hade sovit en hel natt utan att vakna för gångs skull, men hon hade smärtor i hela kroppen efter det hårda golvet. Hon visste att om hon ville ta sig till sin far måste hon börja redan idag för de var långt till väst, hur långt visste hon inte helt säkert. Hon ville inte heller släpa med Chris, hon litade inte på honom. Men han kunde vara till stor användning om han talade sanning om sig själv, de visste hon inrest inne, hon vågade bara inte erkänna det.

"Jag måste ge mig av idag om jag ska komma någon vart med mitt sökande efter min far." Sa Elizabeth tyst. Hon höll på att packa ner sina filtar i väskan hon hade tagit med sig.
"Du borde inte ha så bråttom. Vet du ens vart du ska?" Chris låg kvar i sin bädd och grimaserade för att inte skrika av smärtan i hans arm.
"Sjön ligger söder om staden, sen kan jag titta på solen."
"Har du mat så det räcker?"
"Jag kan fälla en till hare. Varför bryr du dig ens?"
"För att jag tycker du är rent dum i huvudet som bara ger dig av helt plötsligt på en jätte farlig resa. Dessutom har du noll erfarenhet av både väst landet och havet."
"Visst, följ med då." Hon menade det inte, hon ville bara få tyst på honom. Han försökte kravla sig upp på fötter men föll sedan ihop igen av smärtan. Elizabeth gick fram till bordet och plockade fram en korg som stod under det. Frigge hade en gång i tiden visat henne den. Där i låg det allt möjligt som var bra att ha, bland annat ett bandage. Hon tog det och gick fram till Chris för att bandagera om hans arm.
"Om du kan så ger vi oss av imorgon. Idag ska vi packa och fixa mat." Hon lindade bandaget hårt runt hand arm. Chris skrek inombords, det syntes på långt håll, men han var tålig,