En Oslipad Diamant

29 November

"Jag förstår det fortfarande inte,
Hur kunde han..."
-"Nej jag vet. Det gick verkligen snabbt alltihop. Anika är helt förkrossad.
Ja, hon tycker förstås att det är hennes fel, vilket det absolut inte var."
Tor rosslar till, harklar sig och fortsätter sedan:
"Kusen hade ju för tusan ett obotligt hjärtfel,
Det kunde skett när som helst!"
Ronja ser på honom.
Han tar upp den sista plutten av gårdagens bajs och slänger upp den på skottkärran med grepen.
"Vissa veterinärer är ju inte att lita på."
Muttrar han.
"Inte särskilt allvarligt var vad de sa,
Jojo. Det där hjärtat var nog inget annat än allvarligt!"
Han fnyser.
Ronja vet inte vad hon ska säga. Anikas, en äldre kvinna i stallet, häst är död.

Visst hon kände ju knappt varken Anika eller den nu döda hästen. Hon hade bara sett dem i krokarna av stallet och hejat till dem ibland.
Och trots att Anika ibland gett Ronja en blick som sa: Vad gör du här? Bondflicka!
Kände hon ett visst medlidande, ja inte minst för hästen. Den hade varit mycket vacker.
En skimmel med lång man som ofta satt uppe i knoppar.
Den vita pälsen hade alltid varit blank,
Det hade synts att Anika tog väl hand hästen.
"Vad hette den? Ja, hästen alltså.. menar jag."
Säger hon och försöker få ögonkontakt med Tor.
Han suckar och torkar av pannan som om han var svettig i vinterkylans minusgrader.
"Ängla" svarar han kort och ser med tom blick ut i stallgången.
"Fint namn." Säger hon och ser sorgsen ut.
Hon lutar sig mot stallväggen och drar in den ljuva, lite söta doften av häst.
Månljuset utanför lyser in genom det lilla fönstret i taket och träffar hennes ansikte. Det blir mörkt allt fortare om kvällarna för varje dag som går. Hon ser på klockan: kvart över 6. Hon måste egentligen fortsätta med sitt arbete i stallet, hon har en del sysslor kvar. Men hon vill inte lämna samtalet med Tor. Det har gått lång tid sedan hon pratade med någon annan i en riktig konversation. Dagarna i stallet är för Ronja som jobbar där från kl 6 på morgonen till 10 på kvällen mycket långa. De blir mest bara ett hej eller två till de andra hon träffar på här eftersom hon knappt har tid. Med fem hästar som ska skötas, boxar att mocka och en vild häst att rida. Men hon har jobbat hårt för att komma till en ryttarförening på den här nivån, och är därför alltid mycket noga med att sköta sin arbete exemplariskt trots att hon är trött, för inte förlora platsen som stallskötare.
Några slingor från hennes korta bruna, lite rufsiga hår faller ner över hennes ansikte. Hon ser sig stumt omkring i byggnaden.

Det är ett vackert stall,

Det är det verkligen. Med en stor stallgång, boxar av mörkt trä med galler av svartmålad metall. Ett grått stengolv med bitar som ligger placerade tätt intill varandra. Spolspilta och uppvärmd sadelkammare finns det också. Det är högt i tak och utanför, ett stort rymligt ridhus och två stora padocks. Fina ridvägar och bra tränare är det gott om.
Här står några av de allra bästa hästarna i landet. De som ridits på horseshows och L:A:er, de som kvalat i SM och i OS. De som tävlat på elitnivå.
Hästar som utbildats av de bästa ryttarna och sålts vidare till rika överklass ryttare. Ronja är, som många här anser, är bara en bondflicka som egentligen inte hör hemma här. En tjej från Gotland som lärt sig rida på russ och islandshästar. Ingen elit. Anledningen till att hon överhuvudtaget får vistas här är att hon trots allt är en mycket duktig ryttare. Men de är få som kan tänka sig det, och vågar ge henne en chans.
Det gick iallafall till så att en tränare från stallet, som var på besök i Gotland för en tid såg hennes talang under en träning. Vilken kontroll över hästen. Hon var i kontakt och i lag med den, de var ett. Och efter det insisterade han att hon skulle följa med tillbaka till Skåne och till Stall Silverfall. "Med rätt häst går hon långt!" Hade han sagt. Ronja hade inte funderat länge innan hon tackat ja, det var en ren dröm som gick i uppfyllelse. Trots föräldrarnas missnöje över beslutet. "Men det kräver hårt jobb, och snålt betalt för någon med din bakgrund. Om du arbetar en tid i stallet och visar vad du går för så kanske jag kan ordna en häst åt dig." Hade tränaren sagt, Ron som han heter. Men Ronja struntade i hur mycket arbete det gällde. Det här var hennes port in till hästkarriären som hon så länge velat skulle öppnas för henne, en dag skulle hon kanske till och med bli en elitryttare! Självförtroendet hade bultat i henne. Hon bestämde därför sig för att hoppa av gymnasiet och följa med.

Nu, ett halvår senare satt stod hon här. Hårt arbetande med Tor, stalledrängen vid sin sida. Hon var glad och tacksam men på gränsen till utmattad, det kände hon nu. Hon åt även dåligt, orkade liksom inte stoppa i sig något mellan arbetstimmarna. Och blev nästan aldrig hungrig. Det blev mest en yoghurt eller ett glas juice. En macka eller en kopp kaffe nån gång om dan. Hennes ridbyxor började bli förstora, det var inte bra. Men hon ignorerade det. Något annat hon saknade var vänner. I stallet fanns inga ungdomar. Mest vuxna med sina barn. Och yngre tonåringar. Och skulle det var så att hon träffade på någon i hennes ålder visste hon redan hur de skulle vara. Bortskämda och rika. Vana att få sina ridstövlar polerade av någon annan. Hon var inte sån. Ronja hatade att få saker serverade till sig. Hon var självständig. Det hade hon alltid varit. Och vem skulle egentligen vilja bli vän med henne från det här stället? Förutom Tor och Ron? Och så Marie. Hon var trevlig, och gav henne tips på hur hon skulle hantera olika hästar. Hon var en mycket van ryttare, som tillskillnad från de andra hade fått jobba lite för att komma till den punkt hon var idag.

Hennes tankar avbröts av Tor röst, hon ryckte till:

"Seså, Ronja. Du behöver din energi. Försjunk inte i sorgsna tankar om den där hästen.             Du har mycket arbete framför dig! den där pollen är ju långt i från inriden. "Han pekar mot en Box i änden av stallet.
Och i det dunkla ljuset från taklampan, står han. Hon inser det allt mer för varje dag som går. Ronjas egna lilla häst. Ja hon har faktiskt en egen häst, åtminstone äger hon en tredjedel av honom. Han är värd ensamheten. Han är värd sliten och tröttheten. Så länge hon har honom kommer allt att ordna sig. En valack, ung och framåt. Inte helt klar för att ridas av vem som helst. Men med lite finputs är han nog snart i skick för tävlingsbanan.

Det var Ron, tränaren, som hade hjälpt henne med pengar. Hon var tacksam men det gav henne också ett visst obehag. Det var något med honom som gjorde att hon inte kunde lite på honom helt till hundra procent. Skulle han kräva något från henne i slutändan?

Hon försökte glömma tanken och började i stället leta i huvudet efter det där ljusa minnet från tidigare idag, ja! Hur bra "vildingen" hade skött sig under ridpasset imorse. Han gör framsteg, intalade hon sig. Han gör framsteg!

"En oslipad diamant Tor, en oslipad diamant."

Konstaterar hon och ler tillbaka mot Tor.
För det är just det han är.
En oslipad diamant som, med bara lite träning,
Snart kommer klassas på elitnivå som alla andra hästar i det här stallet.
Hon fick honom billigt, och trots att Ron betalade sjuttiofem procent var ändå skjortärmen för henne. Hon avundade de som fastnat för andra sporter. Som fotboll. Det var helt enkelt bara att ta upp en boll och börja spela.
Ronja hörde inte till de rika typerna i stallet Rosengård. Hon hörde inte hit över huvudtaget.