Love is not easy - The Fooo novell

Love is not easy - Kap.34

Detta har hänt:
- Så... Jag får henne eller ditt liv är kaputt. Säger Luke
***************
- Släpp pistolen. Säger jag
Han tittar på mig. Jag tar ner handen i fickan och låser upp mobilen, går in på telefon och ringer upp Omar. Jag sätter på högtalare. Jag är skicklig.
~ Omar's perspektiv ~
Min mobil ringer, det är Ogge och jag svarar. Han svarar inte men efter några sekunder hör jag någon säga
- Det är igen idé att du står och väntar på hjälp. Ingen går här i parken. Det är lika bra att ta det snabbt. Det är en röst jag inte känner till. Men en sak vet jag, det låter inte roligt.
- Ogge! Hör jag Wilma säga förtvivlat och det låter som hon gråter.
Parken, ingen skulle gå där. Jag vet! Dom är i parken som Wilma skulle gå igenom och möta Ogge. Albin sitter och tittar förvirrat på mig.
- Jag måste sticka! Säger jag och reser mig snabbt upp från bordet.
När jag kommit ut ur byggnaden börjar jag springa. Jag vet en genväg som går snabbare. Den går genom den lilla "skogen" med några få träd. Jag gör ett stort hopp över en kant upp på stigen.
Jag joggar lite sakta fram genom skogen för att dom inte ska märka mig. Jag kommer fram och ser några människor längre fram. Det ända jag kan komma fram till är att Ogge står någon meter bort från dom andra.
Jag tittar på honom, tillslut får vi ögonkontakt. Han har märkt mig.
- Kasta den bak där i skogen. Säger Ogge.
Jag får panik men ställer mig bakom ett träd och hoppas på att inte jag inte syns. Jag hör något som dunsar i marken och jag tittar över min axel. Där ligger pistolen, laddad och klar bara några meter ifrån mig. Jag tittar ut från trädet och möter Ogge's blick, stora ögon. Jag har aldrig hanterat en pistol. Men jag måste göra det.
Jag såg mannen gå närmare Ogge, det var nu det gällde. Nu. Jag siktade på en av dom andra männen. Jag trycke avfyrignsknappen och ljudet av skottet ekade i luften. Skottet träffade i benet och han föll till marken. Dom andra killarna hade inte märkt mig än och blev förvirrade. Men det tog inte lång tid innan dom var påväg åt mitt håll.
Jag stoppade med rädsla ner pistolen ner i inre bröstfickan på min jacka. Den ena mannen sprang mot mig. Han var spinkig och såg också rädd ut. Jag chansade lite och tog hans arm och slängde ner honom på marken med en duns. Jag tog upp pistolen och riktade den mot honom.
- Snälla låt mig gå. Jag vill inte göra detta. Viskar han frukansvärt med gråten i halsen.
Jag vill vara en snäll människa så jag hjälper han upp på benen och sedan sprigner han snabbt iväg härifrån.
Nu är det bara bjässen kvar. Jag springer upp till Ogge. Dom har inte kommit så långt än. Dom bara står där och kollar argsint varandra i ögonen. Som på tjurfäktning. Han håller fortfarande ett fast grepp om Wilmas handled.
Jag smyger fram och sedan kastar jag mig över honom. Ogge springer snabbt fram och fångar Wilma för fallet. Han lyckas att rulla iväg och ställer sig på benen. Jag tar upp pistolen reser mig snabbt upp och riktar den mot honom.

~ Ogge's perskeptiv ~
Jag säller mig brevid Omar.
- Jag vet inte varför du gör såhär mot oss. Säger jag och han kollar på mig med argsinta ögon.
- Men om du inte lägger av är ditt liv över. Säger jag och allt blir tyst.
Luke vänder sig om och går, vi står och tittar på honom tills han ser ut som en myra i mörkret.
När han inte syns till längre tittar vi på varandra och inser att vi faktiskt är vid liv.

*************
Har haft novellmarathon idag så kommer upp ett till efter det här, hope you like it! ;)

Nattmackor// Kajsa <3