Trasig F.S

1,0

Lovisa

Felix och jag ligger slött placerade i soffan och kollar på en tråkig serie. Jag suckar tyst och reser mig upp.
- Måste du kräkas hjärtat? Frågar han orolig. Jag skakar på huvudet och går in på toaletten för att en alvedon.

När jag svalt den med lite vatten lutar jag mig med handflatorna mot diskbänken i köket.
Jag blundar och slappnar av.
Av förvåning slår jag upp ögonen då jag känner ett par händer mot mina höfter.

Jag vänder mig snabbt om och möter ett par gröna ögon. Jag pustar ut och slappnar av. Felix skrattar och kysser mig. Jag ler lite generat.

- Ska vi göra frukost? Yttrar han.
Jag spänner hela kroppen, mitt leende sjunker och jag skakar snabbt på huvudet.
- D-det är så mycket fett och kalorier. Mumlar jag med tårar i ögonen.

Felix ställer ifrån sig smöret han har i sin hand och går fram till mig. Han slår armarna om min kropp och hyschar mig när jag hysteriskt bryter ihop.

- Älskling, lugn. Frukost är något du måste äta. I alla fall en macka. Det är inget farligt. Du är undernärd och behöver fetter och massa annat. Mumlar han mjukt och kysser min nästipp.

Jag blundar och tar fem djupa andetag. Felix släpper mig och plockar fram resterande pålägg och bröd. Jag kollar med avsmak på bordet som är fyllt med mat. Jag känner Felix armar runt min kropp.

- Det är inget farlig, jag hjälper dig. Jag stöttar dig. Okej älskling!? Yttrar han och sätter sig på en stol. Jag sätter mig hopsäckat på stolen och tittar på mina händer, medan Felix trycker i sig en macka med skinka på.

Jag blir spyfärdig av att se maten och kollar bort igen. Felix märker genast av min reaktion.
- För min skull? Snälla!?

Jag suckar och tar en brödskiva som jag brer på ett tunt lager smör på. Felix suckar och tar den ifrån mig, brer på ett riktigt lager smör och lägger på två ost skivor.

Med en lidande blick på mackan tar jag en tugga ifrån den. Felix ler och reser sig upp för att hämta ett glad till juicen. När han inte ser spottar jag ut biten utav mackan i en pappersbit och knycklar ihop.

Han vänder sig om och kollar på mig. Jag ler svagt. Han går fram till mig, drar upp mig på fötter och ner i hans knä.
- Tror du att jag är blåst? Jag vet att mackbiten ligger i pappret. Mumlar han.

Med tårar i ögonen går jag där ifrån. Jag klarar inte av att se mer mat. Det räcker med att jag fått smör på tänderna som jag sedan svalt.

Jag sjunker ihop till en hög på golvet och gråter. Både av press och hysteri. Jag orkar inte mer. Allt är så jobbigt.
Felix kommer ingåendes i sovrummet och sjunker ner på huk bredvid mig.

Han drar in mig i sin famn och vaggar mig där. Tyst nynnar han på en låt.
- Kom igen Lovisa! Vi klarar det här, tillsammans. Yttrar han kärleksfullt och kysser mina läppar.