Always

Del 4

Matten gick bra, Markus hade väl skitit i mig sen igår. Efter lektionen gick jag till skåpet och lämnade mina böcker. Konstigt, jag kände en varm känsla i kroppen, det hade jag inte haft i skolan på flera månader. Bakom mig hörde jag steg. Skit, nu kommer Liam.

-Hej! Sa en varm, lugn röst bakom mig. Jag vände mig om och såg, vad hette han, Connor?
-Hej! Svarade jag.
-Ehh-eh jag tänkte bara, eftersom att du hjälpte mig tänkte jag om du ville hjälpa mig att, hitta NO salen? Jag kände att ett leende sred sig på mina läppar.
-Självklart!
-Thank you so much!
-Va?
-Eeh jo, jag kommer från England, men jag har bott i Sverige i hela mitt liv, så ibland I start to talk English.
-Haha, okej! Jaja, vår NO sal ligger i andra änden av skolan, uppför alla trappor. Har du grejer?
-Näe, jag har bara ett pennskrin, sa han och kliade sig i nacken.
-Jaja, du får säkert nått av Calle, han är världens bästa NO lärare. Och det var sant, hans lektioner var de enda jag verkligen tyckte om i skolan. Ska vi gå?
-Yes.

Vi gick tillsammans, och en tystnad som skulle vart pinsam i vilken annan situation som helst, men inte i denna, utbröt. Det var som att vi njöt av tystnaden. Vi gick upp för alla trappor, och sen gick vi in i salen. Folk tittade på mig, kanske för att jag var med den nya killen, eller av den gamla vanliga anledningen, jag kunde inte riktigt läsa dem. Iallafall satte jag mig längst bak, och jag trodde att jag sitta där själv, som vanligt, men när jag tittade upp såg jag Connors ansikte leendes mot mig.

-Kan jag sitta här? Frågade han.
-Absolut! Svarade jag och flyttade mig längst in mot väggen.
-Jaha, ska vi börja eller vill ni hålla i lektionen? Frågade Calle med ett skratt.

Jag och Connor skrattade till och sen startade Calle lektionen.

•••

När NOn var slut gick jag med strömmen av andra människor ut och mot trapporna. Jag gick med tunga steg och höll mappen hårt emot bröstet. När jag kom till trappan hann jag knappt ta det första steget innan Liam puttade mig. Jag ramlade ihop och slog hårt i huvudet i de stora stentrappstegen. Jag svor tyst för mig själv och satte mig på kanten av trapporna. Tårarna började rinna. Då plötsligt hörde jag steg närma sig. Jag var rädd att det skulle vara Liam så jag vände mig om och höll händerna för ansiktet.

Men där stod inte Liam. Den som stod där var Connor, sittandes på huk och händerna mot mig som ett tecken på att jag skulle lugna ner mig. Han hjälpte mig upp på fötter och han kände på mitt huvud.

-Du kommer att få en rejäl bula, sa han. Varför gör de sådär?
-De-t är m-mmin mamma o-ch pappa. De skilde sig, och alla tror att jag är anled-dningen till att de skilde sig, sa jag med gråten i halsen. Skit också, tänkte jag. Varför sa jag det, nu kommer han ju också att tro det. Men det jag såg i hans ansikte var inte hat, eller illvilja. Det var medkänsla.
-Men du, it's not your fault. Ingen är skyldig till det. Det är något som de bestämmer.
-Jag vet, men ingen tror mig.
-Varför gör de inte det?
-Jag vet inte, jag försökte säga till dem. Men i den här skolan är folk typ inte vana vid sånt. Allas familjer är så himla "perfekta".
-Ingen är perfekt. Inte ens den rikaste familj med de lyckligaste människorna är perfekta.
-Näe.....
-Vill du äta lunch med mig? Jag har ingen annan att sitta med?
-Vill du verkligen det?
-Såklart jag vill! Du är den enda I've talked to, och de andra verkar inte vara de snällaste direkt.
-Jag vill jättegärna äta med dig. Jag brukar alltid sitta själv annars. Eller på toaletten. Sen gjorde jag nått, jag vet inte varför, men jag kramade honom. Och han besvarade kramen.
-Oj-j, f-fförlåt... sa jag och släppte.
-Ingen fara. Alla behöver en kram ibland, och är den impulsiv, så måste man göra det med närmaste människa. I det här fallet, jag.

Vi gick ner för resten av trapporna tillsammans och pratade om allt möjligt. Jag fick veta att han föddes i London, och att han flyttade till Västerås när han var 5 månader gammal. Sen flyttade han hit till Stockholm nu, och han började på vår skola. Jag berättade också min historia. Att vi bodde i en villa, där pappa en gång också hade bott. Sen skilde sig mamma och pappa när jag var 12 och jag har inte haft kontakt med min pappa mer än några enstaka gånger sen då. Jag berättade också att jag blev mobbad, och att jag blev sexuellt trakasserad av min mattelärare. Det där sista bara flög ur mig.

-Vad sa du? Frågade han.
-Eehh inget, sa jag och fortsatte gå, men han tog tag i min arm och drog mig tillbaka.
-Jo, jag hörde. Du måste ju berätta för nån, det har du väl?
-N-näe, du är den första.
-Skojar du? Sånt där är ju inte okej.
-Men det är inte så att han har...
-Spelar ingen roll! Det är fortfarande inte okej! Du måste säga detta till någon!
-Jag har tänkt på att säga det till mamma flera gånger, sa jag med nedstämd röst. Men det har liksom inte blivit av.
-Du måste göra det.
-Okej, jag ska. Jag lovar.
-Bra.

Vi fortsatte gå i den där mysiga tystnaden, och vi gick mot matsalen.

•••

När skolan var slut gick jag mot skåpen. Det värkte i huvudet efter slaget i trappan, men inget jättemärkbart. Jag tog på mig min jacka och samlade ihop läxor i min väska. När jag vände mig om stod Connor där. Hur hade han den där förmågan att bara dyka upp?

-Hej! I have some problems med den här NO-läxan, sa han och visade mig stencilen vi fått.
-Ja, du måste ta den där texten, och skriva om den till din egen och sen recensera din egen text med frågorna i boken. Sen frågade han något som jag aldrig trodde skulle hända.
-Jag fattar fortfarande inte riktigt texten. Vill du följa med mig hem och hjälpa mig?

Heej!! Idag var det Theodor som skrev delen. Jag tycker att jag blir bättre och bättre på skrivandet! Hoppas att ni tyckte om delen😘

// Theodor