Maya Scar och Natt Fängelset

Nu är jag alltså en förrädare

Så fort jag var tillbaka i cellen började  jag babbla för Percy om det jag hört.
" Och Nyx hon sa blah bla bla....och sen svärd! Halvgudar har mammor och pappor som gudar blah blah...!" orden korsades på tungan "Du också! Din pappa! Gud alltså...!"
Percy slog till mig på armen så att jag skulle hålla käften.

"Jag fattar ingenting. " sa han.
Jag tog ett djupt andetag.
" Okej, Nyx berättade för mig om min mamma...och lite din pappa. "
Percy spärrade upp ögonen.
" Jo alltså, de är gudar. "
Från ingenstans började Percy gapskratta. Jag himlade med ögonen.
" Ska du stå där och skratta eller vill du höra mer? " sa jag och Percy slutade.

Jag berättade allt Nyx hade sagt. Om att varför jag inte blev påverkad av vissa saker och sist men inte minst, att jag skulle försöka överleva för min   mammas skull.

När jag var klar såg Percy misstänksamt på mig.
" Så du är en av hennes iallafall?" frågade han.
Jag borrade ihop ögonbrynen.
" Va? Vadå hennes? "
" Du är en av hennes monster iallafall! Du är bara här för att få mig bli knäpp!" spottade han ut sig.
Jag stirrade Percy som om han var galen. Så jag frågade om han var galen.
" Är du helt galen?! Tror du verkligen att jag vill vara här?! " skrek jag.
Percy fnös.
" Du kan lika gärna förvandla dig till din riktiga form. Precis som rektorn gjorde det när han tog oss hit. Fast vänta, du bor väl ändå här så jag antar att han bara tog dig hem!"

Vid det här laget var jag säker på att Percy var galen. Han måste ha ätit något konstigt från skeden.

" Din pappa var väl bara ett påhitt också. Din 'mänskliga' pappa alltså. Din 'riktiga' pappa är väl ett monster. " fortsatte han.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Det Nyx hade sagt hade också varit helt förvirrande för mig. Det var misstänksamt, men jag kände mig tillräckligt väl för att veta att jag inte var ett monster.

" Erkänn det bara! Du är ett av Nyx alla barn hon har. Ett av Nyx monster..." mumlade Percy.
" Okej Percy ta bara och håll käften! Bara för att Nyx berättade något för mig tror du allvarligt att jag är ett monster? Det är helt galet! Jag skulle aldrig frivilligt spendera dagar och nätter i en trång jävla cell bara för att se till att du dör! Om Nyx vill se dig lida så gör man väl det ändå inte på det här sättet? " snäste jag.
" Maya tänk efter, skulle inte du vara det minsta misstänksam?" sa Percy och korsade armarna.
" Det är klart jag skulle, din idiot! Men du är snarare säker på att jag är ett monster, inte bara misstänksam. " försvarade jag mig själv.

Percy öppnade munnen för att säga något men knep igen.
" Jag orkar inte argumentera med dig om något så fjantigt som det här. " muttrade han.
Jag drog in andan.
" Argumentera!? Du håller på och säger att jag något grekiskt monster och tycker att jag är fjantig!? Bah! Håll käften din tröga, korkade, svampiga sjögräshjärna!"

Percy höjde bara ögonbrynet åt min förolämpning och viftade med handen som om jag var en fluga.
" Det är du som skriker här Maya. Håll käften själv. "

Jag satte mig ner och tjurade som en grinig skitunge.
Percy trodde att jag var ett monster. Alltså, ibland kan jag se monsterlik ut. På morgonen tillexempel. Men så ful är jag väl ändå inte? Okej kanske lite ändå.

Jag somnade med huvudet mot den kalla stenväggen och händerna i fickorna. Jag började drömma. Drömmen kändes väldigt verklig. Att antingen så hade det hänt, eller att det skulle hända eller att det hände just då.

Ute mitt i något vatten fanns en lång och smal båt. Två stycken personer sätt i den. Jag kunde inte urskilja dess ansikten för att man såg bara deras siluetter från månskenet i natten. De två (låt oss kalla dem figurerna) figurerna prata med låga röster.
" Pajas. Var du tvungen att göra sönder motorn?" Sa den ena, det lät som en tjej.
" Förlåt! Men jag förstår mig inte på motorer! De är dåliga för miljön. " sa den andre som rodde. Rösten lät som en killes.
" Jaja, bara vi kommer till lägret med dem oss i gott skick. " sa den jag utgick från var en tjej.

Drömmen ändrades och nu var jag istället ute i skogen. Jag såg två personer igen, deras ansikten också, men det var inte samma som hade varit i båten.
Flickan såg ut att vara i min ålder med långa blonda flätor. Hon bar en grå vindjacka där ett stor ♀var broderat över bröstet , fast jag märkte, att istället för en cirkel så var märket format som en halv måne. Både mån broderiet och det små sjärnbilderna som var placerat här och var på jackan såg ut att vara broderat i silver tråd från stjärnor (vad det nu är) . I handen höll hon en stor silver pilbåge och över axeln hängde ett pilkoger med silver pilar i.

" Tyler, vi kommer båda att dö! Vi klarar inte det här ensamma, vi behöver någon till som vi kan lita på och är ett halvblod! " sa flickan till en kille som stod framför henne.
" Du vet att det är omöjligt, Tanner. Ingen halvgud kommer någonsin att lämna lägret! De tycker att de har det så bra där så tanken att komma till oss är som att bryta mot något som de svurit vid floden styx på!" Sa killen.

Han hade blont hår där det satt fast lite lera. Ögonen var grå och lyste nästan som en katts i mörkret. Runt midjan bar han något som såg ut som ett verktygsbälte. I handen höll han en gigantisk hammare men det såg ut som att den inte vägde någonting när han bar den. På fötterna hade han ett bar stora kängor som såg mycket varma ut, men inte särskilt bekväma ut.

Tjejen, som hette Tanner, suckade.
" Jag vet det. Det är ute med oss. "
" Nej! Jägarna! Kan inte de hjälps oss? Det finns helt klart några halvblod mellan dem. " sa killen, Tyler.
" Zoë är en av mina bästa vänner och hon skulle göra allt för att hjälpa oss. Men att bara en av jägarna är med oss? Knappast. Det skulle varken Artemis, Zoë eller den jägaren gilla. "

Jag vaknade med ett ryck. Det sipprade in ljus från det lilla fönstret. Percy stod upp och stirrade ut.
" En fasa har nyss gott övet. " mumlade han.
Jag svarade inte.
" Jag såg gamla minnen som jag gärna skulle vela glömma. " fortsatte han " Allt var så verkligt. Det var tur att du sov, annars skulle du också få gamla hemska minnen. Fast du påverkades väl ändå inte av det. "

Jag reste mig upp och gick bort till honom.
" Jo, jag tror det. Jag drömde en konstig dröm. Det var inget minne från mitt liv, men den kändes så verklig. Nästan läskigt verklig. " sa jag.

Percy vände ansiktet mot mig.
" Forlama. " muttrade han.
" Va?"
" Förlåt. För igår. Jag förstår ju att du inte är ett monster. " upprepade han och vägrade möta min blick.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Ingen hade någonsin sagt förlåt till mig.

" Jaja. Det är bra att inte lita helt på människor. " svarade jag.
Percy flinade.
" Ganska roligt faktiskt. 'Du är ett monster Maya! Ett monster!'" Sa han och gjorde till rösten.

Jag skrattade.
" Men Percy! Jag är inget monster! Jag svär!" Fortsatte han och gjorde rösten ännu ljusare.
" Ha! Sådär låter inte jag, sjögräshjärna!" Protesterade jag men brydde mig egentligen inte.

Jag var glad att vi var sams igen, och hade dessutom kul.
Vi skrattade och började immitera Nyx, Rektor och Alyssa, som verkade vara i en helt annan värld långt långt borta.

Vi skrattade så himla mycket att vi inte ens la märkte till de stormgrå ögonen som stirrade in från det lilla fönstret.