Fake it with Styles (swedish)

kapitel 7

Perrie är en sån trevlig tjej och vi sitter och pratar tillsammans medans vi väntar på att killarnas möte ska ta slut. Hon vet inget om kontraktet mellan mig och Harry och jag är lättad över att Zayn inte har berättat för henne. Det blir enklare så. Hon är så lätt att prata med och jag känner att jag äntligen kommer att ha en vän att prata med medans jag är här, hur länge det nu än blir...

Hon är på väg att berätta hur hon och Zayn först träffades när dörren öppnas och de kommer ut. Zayns ansikte lyser upp när han ser sin tjej och kommer fram för att ge henne en kyss på munnen och drar sedan henne intill sig. Det värker lite i mitt hjärta och jag kommer att tänka på Ben, men jag skakar snabbt bort dom tankarna. 

”So I see you’ve met my girl”, säger Zayn leendes och jag nickar.

”Yeah, you’re a lucky guy, she’s lovely”, svarar jag ärligt och ler mot dom båda.

Perrie tittar upp på honom samtidigt som hon har händerna runt hans midja. ”No, I think I’m the lucky one here”

”Ugh”, hör jag Harry säga tyst, men inte så tyst att jag inte hör. Vad är hans problem, på riktigt? Han har väl aldrig upplevt riktig kärlek förut och vet inte hur det är att vara kär. 

Är du säker på att du vet det själv? , frågar mitt undermedvetna. Jag vet inte riktigt. Egentligen borde jag väl ha suttit och gråtit ihjäl mig över Ben och för att det är slut mellan oss, men det har jag inte gjort. Jag har mest bara blivit besviken över både min vän Sarah och honom, för det dom gjorde. Jag har alltid vetat att han har varit en idiot men jag var för kär i idén om kärlek för att inse det.

Flera dagar går och det är alltid samma sak. Jag sitter alltid inne i Harrys stora hus och det enda sällskapet jag har är Mrs. Jones förutom på helgerna då hon åker hem. Jag sitter på soffan och läser böcker medans Harry tittar på teve, ganska ofta går han ut och kommer inte hem förens fyra på morgonen och vi pratar knappt med varandra. Men vi båda har vant oss vid det här. Att vara med varandra i samma hus, sitta i samma rum, men att inte säga någonting till varandra. 

Jag känner mig som en fånge. Fångad i ett hus och har ingenstans att ta vägen för att jag inte vet någon som skulle kunna visa mig runt, och enligt Harry är han för ”upptagen” för att göra det. Han är så självisk.

Under nätterna kan jag inte låta bli att fortsätta läsa allt elakt som sägs och skrivs till mig. Det finns fina saker som folk skriver med men det är de negativa som estar sig fast i mitt minne. Jag gråter varje kväll innan jag ska gå och lägga mig och det har också blivit till en vana för mig. Trots det frågar ingen hur jag mår - aldrig.

Jag har inte haft någon aptit alls och har knappt ätit något de tre senaste dagarna. Just nu hjälper jag Mrs. Jones att städa i huset för att jag inte har något bättre för mig, trots att hon vänligt tackade nej till min hjälp. Jag böjer mig ner för att ta upp fjärrkontrollen som har hamnat under soffan och när jag ställer mig upp känner jag mig plötsligt så yr i huvudet och försöker hålla i mig någonstans för stöd. Mina ben viker sig under mig och jag faller ner på golvet med fjärrkontrollen i handen som flyger tvärs över vardagsrummet.

Det blir svart för mina ögon men jag kan fortfarande höra Mrs. Jones springa in till mig.

”Oh my god, Blue!”, hon skakar mina axlar försiktigt men jag ligger som förlamad. ”Harry!”, hör jag henne ropa innan mina tankar slutar fungera och jag försvinner bort från världen helt.

Jag slår sakta upp ögonen och inser att jag ligger på en säng och när jag tittar omkring i rummet märker jag att det här inte är mitt rum. Väggarna är vita som i mitt men möbleringen är helt annorlunda och när jag tittar åt sidan ser jag Harry prata med en man klädd i en kostym och ett stetoskop runt halsen.

”Oh you’re awake, Blue”, säger mannen med ett leende och jag sätter mig upp i sängen. ”How are you feeling?”, frågar han och jag känner efter.

Jag känner mig helt okej, antar jag. ”I’m fine”

Jag tittar på Harry och ser att han bevakar mig med vaksamma ögon och jag tycker mig se en skymt av oro i hans blick men jag måste bara ha inbillat mig det eftersom att det försvinner en sekund efter.

”Well, your values look good but your bloodpresure’s a bit low. Have you been eating anything lately?”

Jag sväljer hårt. ”No”, erkänner jag och doktorn nickar förstående.

”That’s why you fainted. Make sure you eat and drink properly for now and I promise you this won’t happen again” 

Han tar av sig sitt stetoskop och lägger ner den i sin portfölj som han sedan stänger och bär i ena handen. Han byter några ord med Harry innan han ger mig ett leende, och går sedan ut ur rummet.

Jag är ensam kvar med Harry, toppen.

Han ser ut att vara osäker på vad han ska säga när han kommer fram. ”Are you okay?”, frågar han osäkert och jag vänder bort blicken. 

”Oh, like you care?”

Han suckar och drar frustrerat en hand igenom sitt hår. ”Why haven’t you been eating anything?”

Tja, jag vet inte. Kanske för att jag känner mig som en fånge här, deprimerad och har tappat aptiten för mat?

”Can you please just go?”

Det rycker till i hans mungipor. ”You’re in my room. So if someone has to leave, it’s you”

Jag blänger på honom och drar bort täcket och ska precis ställa mig upp när han skyndar sig fram och trycker ner mig i sängen igen. 

”I was just joking with you. You need to stay in here for a while”

Jag har egentligen ingen ork att förflytta mig just nu, så jag gör som han säger även om jag skulle vilja gå ut härifrån.

Sedan kommer jag på någonting. ”Why am I in your room?”

Han rycker på axlarna. ”I carried you up the stairs and my room was the closest. Monica stressed the shit out of me, overreacting and all, but I know you’d be just fine”

”Monica?”

”Mrs. Jones”

”Oh”

Precis då kommer hon in bärandes på en bricka med mat och Harry går ut utan att säga ett ord till. 

Glöm inte att rösta eller kommentera snälla. Kram <3