Bråkmakaren

Del 18

  De gömde sig under däck i ett lastutrymme fullt med tunnor och och lådor. Det var lågt i tak och luktade mögel. Att dessutom inte se något men ändå känna hur båten gungade över havet skrämde Elizabeth. Hon blev smått illamående och orolig. Chris däremot betedde sig som om han inte brydde sig. Det var tydligen ingenting för honom att det gungade och att de på sina ställen läkte in lite vatten på golvet.

  Enligt planen skulle de stanna vid sitt gömställe under hela färden, eventuellt sno någon mat men de va tvungna att hålla låg profil. Skulle någon upptäcka dem kunde i princip vad som helst hända. Vad som helst som inte var bra, ingen gillade en fripassagerare.

"Jag mår illa" mumlade Elizabeth tyst. Hon satt mot med ryggen mor en vägg och sneglade upp i taket.
"Det är bara lite sjösjuka. Det är lugnt. Men säg till om det blir allvarligt" sa Chris tyst. Han vågade inte titta på henne för han visste att om han bara sneglade lite på henne så skulle han inte sluta stirra efter det. Han tyckte synd om henne. Allt var så nytt och annorlunda. Och hon fick inte ens gå upp på däck för att se hur det såg ut, se vad det var som egentligen var på gång. Inte förstå varför det gungade.
Endel av honom ville sätta sig bredvid henne och krama om henne. Han ville visa henne att han brydde sig och att han skulle skydda henne med sitt liv om det så behövdes.

"Mår inte du illa?" sa hon ängsligt. Han kunde inte längre titta bort. Han var tvungen att möta hennes blick. Och samtidigt som han förbannade sig själv för det så kunde han inte låta bli att beundra hennes ansikte. Sedan kom han ihåg vad hon nyligen sagt.
"Eh, nej jag blir inte sjösjuk. Jag är van med vid detta." Det blev en tyst paus. "Jag var ofta ute på havet som liten. P... " Det blev tyst igen. Han tittade ber på golvet och knep ihop ögonen hårt. Du får inte börja gråta, det får du bara inte!

"Pappa jobbade ute på havet, han lärde mig allt om skepp och hur man seglade." Det var första gången han nämnde något om sin familj. Det högg till i hjärtat att prata om det. Även om de älskade honom och han dem så skulle han aldrig kunna se dem igen. Allt var hans fel. Det var han dom lämnat dem i knipa. När de mådde som sämst hade han ju bara övergivit dem.
"Chris..." Elizabeth tittade försiktigt på honom, som om hon kanske blev ihjälslagen om hon gjorde det.

Hon visade honom att sätta sig ner bredvid henne. Han satte sig ner försiktigt ner bredvid henne, kanske skulle hon inte alls gilla det. Fast det var ju trots allt hon som uppmanat honom att sätta sig ner. Hon tog hans hand och de flätade samman sin fingrar. Han lutade sig mot hennes axel och somnade efter ett tag.

  Elizabeth tänkte tillbaka på deras långa vandring. Det som tog dem ända hit. Hon tänkte tillbaka på deras lyckliga minnen, på när de kom fram och på när de startade. Att en liten resa kunde betyg så mycket, förändra så mycket. Hon hade hu trots allt fått en ny vän. En vän som var värd att kämpa för, precis som han gjorde för henne. Även efter ett tag somnade även hon.

~*~

  Elizabeth kastades fram och tillbaka i sina drömmar, relationer ändrades och lika såväl omgivningen. Hela tiden gungade hon fram och tillbaka, balansen var helt borta.

  "Elizabeth" halv skrek Chris och ruskade om henne. Hon vaknade med ryck och började andas häftigt av att hon blivit så skrämd. "Ta det lugnt, du drömde och jag blev lite rädd för du både skrek och vred på dig hela tiden."
  "Ja, det var en mardröm. Väldigt... rörig mardröm." Han nickade åt hennes svar. Sedan ställde han sig upp och hämtade ett svärd.
  "Jag lyckades sno det här när du sov. Ta det, du lär behöva det." Hon tog emot det och granskade det noga. Ett lätt svärd med mönster inristade i slidan. Handtaget var aningen för stort för hennes hand och hade ett gult skydd för handen. En typisk värja.

  "Jag skulle gissa att vi snart är framme, vi skulle kunna smita upp på däck om du vill se hur det ser ut." Han stod upp och tittade ner på henne. Han lutade sig mot svärdet som han borrat ner i trägolvet under. Ett snett leende prydde han läppar och han tittade djupt in i hennes ansikte. Elizabeth kunde bara tänka på hur mycket hon ville ha honom just då. Hur mycket hon ville omfamna honom och ha hans närvaro närmare än närmats. Hans lockande läppar pressade mot hennes egna.
  Men det kommer aldrig hända, det får aldrig hända. Istället nickade hon ivrigt och ställde sig upp. Hon tog sitt svärd han gett till hennes och de gick tillsammans bort från lastutrymmet.

När de närmade sig uppåt hörde de folk skrika och ropa högt. De hörde ord som attack, vänd om och problem. Utan att tänka sig för sprang de båda två upp på däck. De möttes av besättningsmän som sprang fram och tillbaka.  Några ropade order till dem andra.
  "De försöker vända skeppet" skrek Chris till Elizabeth. Inte för än nu såg hon att det faktiskt kommit fram till Solön. Det var bara några hundra meter kvar. Däremot var Solön i just detta nu attackerat. Hon såg hur det brann i husen som låg längst kusten. Hon kunde höra skrik och kanonskott från alla håll. Och dem var nära på att åka rakt in i detta kaos.
En man i besättningen vänder sig mot dem när han hör Chris ropa.
"Fripassagerare!" Skrek han och drar sitt svärd. Ännu flera vände sig mot dem. De båda två tar fram sina svärd för att försvara sig. Kaptenen kom lugnt gående mot dem.
"Fripassagerare sa du" sade han och studerade dem noga. "Riktigt ynkliga ena. Vad är era namn?" Elizabeth sänkte huvudet för att de inte skulle se hennes ansikte.
"Chris Dawson och det där är Carl Smith." Chris pekade på Elizabeth som är glad att han pratade åt henne. Kaptenen tittade tyst på dem och nickade sedan åt en i besättningen. Mannen höjer sitt svärd och slår av Elizabeth hatt. Hennes hår faller ner över axlarna. Sedan kände hon svärdet vid hakan som tryckte hennes huvud upp och tvingade henne att möta Kaptenens blick.
"Carl Smith. Det där är ingen Carl Smith." Han spände blicken i henne "Vad är det riktiga namn?" Rytter han.
Elizabeth andades djupt.
"Elizabeth Ribbentrop, dotter av Black Pidgin" Hon höjde sitt svärd mot kaptenens hals samtidigt dom hon sade det. Alla som stod samlade runt dem höjd sina svärd mot Elizabeth och Chris. "Och jag skulle vilja att ni bara lät oss vara nu så att vi kan ta oss in till ön" Alla förutom Chris och Kaptenen skrattade åt henne.
"Du kommer dö där, du är medveten om det va?" säger Kaptenen.
  "Jag bryr mig inte, så var snäll att nu släppa fram mig." Svarade hon.
  "Är det inte bättre att vi tar hand om dem och överlämnar den till fortet sedan när vi kommer tillbaka." sa en man i betsättningen. Elizabeth drog efter andan när hon kom att tänka på fortets fängelsehålor. Dit ville hon inte igen, då dog hon hellre.
  Kaptenen backade undan och bad besättningen att bereda väg. Några tittade konstigt på honom men gav sig sedan. Chris och Elizabeth gick till en liten båt och började hissa ner den. Klumpigt lyckades de komma en i den och ro iväg in mot ön.

  "Om vi vill hinna är det nog bäst vi skyndar oss" sa Elizabeth med blicken fixerad på ett hus som fortfarande stod orört bredvid en lite brygga.
  "Det är inte särskilt lätta att ro ska jag säga dig." Det hördes art han inte var på världens bästa humör. Båda två hade inte ätit på säkert ett dygn."Det är jobbigt i armarna."
  "Ska jag ta över?" sa hon surt. Men han svarade bara med ett ännu surare "nej".