Amulettbärarna

Del 2

Det snöar. Stora flingor siglar ner och fastnar i håret på mig. Det pirrar fortfarande i hela kroppen. Jag stirrar ner på mina händer. Vad i helvete hände just? Varför jag? Var det magi?

Jag vet inte riktigt hur jag skulle beskriva mitt första möte med min nya förmåga. Men om jag säger så här: Jag gick ut för att ta lite luft, men när jag rörde min vänstra handled, hade det sprakat till, som av statisk elektricitet. Sen hade de kommit. Gnistorna. Lila gnistor som hade kilat upp och nerför mina armar. Jag visste inte vad som hände, jag stod bara alldeles still och stirrade. Då dök den upp. Rösten i huvudet. En mäktig, överjordlig röst som bara beståd av ren kraft. Drakväktare, hade den sagt. Sen hade gnistorna, rösten allt bara tagit slut. Jag kände mig alldeles uttänjd. Det hade varit det märkligaste jag varit med om. Då hade jag tittat på min handled och sett det. Det lyste fortfarande svagt, så jag såg det. Drakamuletten, inetsad under min hud.

Det är idrott. Jag vet att jag ska lyssna på läraren, men jag kan inte sluta tänka det som hände igår. I alla fall blir jag ryckt ur mina funderingar när vi ska ha uppvärmning. Springa två varv baklänges runt hallen. Jag börjar springa, inte mitt fortaste men ändå lagom fort. Efter två varv stannar jag. Det där var inte ens jobbigt, tänker jag. Jag är inte ens svettig. Resten av lektionen fortsätter i samma gener. Springa, klättra, hoppa. Allt som man måste vara snabb och stark för att klara av bra. 

"Okej, dags att plocka ihop!" säger Carolin när klockan är nio. Jag tar mina saker och går in och byter om. Konstigt nog är jag inte svettig. 

"Gud, va snabb du va, Rebecka!" säger Stella. 

"Va!? jag är typ långsamast i klassen" svarar jag och skrattar. "Den enda som springer  lika långsamt som jag är en hundra år gammal sköldpadda." 

"Är Leo än sköldpadda?" Ella tittar på mig och har sin det-där-var-en-konstig-fråga-min. 

"Nej..." 

"Du sprang ju före honom!" 

"Gjorde jag?" 

 "Ä, ja, du sprang först!". Jag märker att alla stirrar på mig. 

"Jag har nog bara tränat" mumlar jag och går.

När det är lunch spelar vi fotbollsspel. Viktor, Zakari och Wiliam pratar om vem som är starkast, samtidigt som jag och Olivia krossar de på plan.  Efter ett tag bryter Wiliam och håller i en av stängerna i spelet. Sen ska Olivia snurra runt den. Den kommer inte en milimeter. Sen när jag ska testa, håller jag i stången så hårt jag kan. Wiliam ställer sig och ska snurra den. Han ser ut att ta i, men jag känner att stången är still under mig, så han måste fejka. Efter ett tag släpper han. 

"Vad stark du är!" säger han.  Jag bara nickar och går iväg till lunchen för att dölja att jag är i chocktillstånd, delvis över att han sa att jag var stark, delvis över att jag fick en komplimang av en kille!