Bråkmakaren

Del 19

"DUCKA!" skrek Chris åt Elizabeth. Hon duckade precis när något kom farande över hennes huvud.
  De tittade sig omkring för att se var dem skulle gå någonstans. De var tvungna att skrika till varandra för att överhuvudtaget höra vad dem själva sade.

  Elizabeth spanade med blicken runt om sig i hopp om att se något som kunde hjälpa henne. Hon måste komma upp på Black Pidgins fartyg. Hon var tvungen få träffa honom.

  Det var mörkt ute och det ända dem såg lystes upp av facklor och eldar runt om dem. Hus stod i lågor och människor skrek. Det var kaos.

En klump i magen på henne växte sakta, en klump av nervositet och upphetsning. Men mest rädsla och oro. Dem var så nära nu, och ändå kanske dem inte skulle klara det. Det kanske inte skulle hinna, eller får tag på Black Pidgin. Så mycket kunde vända här och nu. Allt kunde sluta här. När de kommit så långt.

~*~

Chris skrek till av smärt och hon tittade åt hans håll. Något vasst, troligtvis en glasskärva, hade satt sig i hans redan skadade arm. Det i sipprade ut blod runt om såret.
Han kände hur det borrade in sig och sved i såret, den vassa kanten högg honom i armen. Det gick inte att sluta skrika, hur mycket han än ville det.
"Andas, du måste andas Chris" uppmanade Elizabeth honom. Han tittade på henne med sorgsna ögon men bet sedan ihop. "Blunda" Han gjorde som hon sade. Ännu en gång kände han hur det vassa drog sig mot skinnet och blodådrorna, det högg till i hela armen och han rykte den åt sig, för skydda den från smärtan. Men istället för att känna motstånd och någon som höll kvar hans arm så var dvs fri. Både från Elizabeths hårda grepp om den och från glasskärvan. Ändå sved det och fortsatte att blöda något enormt.
Elizabeth rev loss en bit från hans skjortärm, som redan var nog ner blodad, och lindade den runt såret.

Han satte sig sakta på huk för att lugna sig lite. Fortfarande med tänderna så mycket ihop-bitna som det gick samtidigt som han hyperventilerade för att inte dö av smärta.

  När han slutligen jag lugnade ner sig och kunde fokusera på annat ställde han sig upp och dem började gå genom folkmassorna och kaoset ihop om att finna det dem sökte. Fler gånger var dem tvungna att byta riktning så att de inte blev dödade.

  Chris skymtade något stort och svart bort vid en brygga. Den stora, svarta saken hade formen av ett skepp. Men mest bara som en siluett. Det var väldigt vårt att se då hela saken låg mitt inne i en vit dimma. Dimman isäg var både liten och kompakt. Det ända den täckte var den svarta, stora saken som liknade ett skepp.

"Kom" viskad han till Elizabeth. Sedan började han gå mot den visa dimman. Elizabeth tittade efter honom. Hon hade inte upptäckt den vita dimman ännu och fattade inte vart han skulle. Ändå följde hon motvilligt efter honom.

"Varför..." Började hon men såg sedan den vit dimman sträcka sig ut framför henne. "Vad är det där?"
"Vet inte riktigt. Men om man tittar noga så kan du ana något svart inuti dimman som liknar ett skepp. Jag tänkte att vi kunde utforska den lite mer." svarade Chris.
"Det är nog bara en hägring. Kom igen vi måste hitta..."
"Det är allt vi har att gå på!" Elizabeth suckade högljutt åt honom.

Den tjocka, vita och helt onormal dimman var nu bara några meter framför dem. Det såg ut som om man nästan kunde ta på den.
"Jag tror inte det är en bra idé att gå in dit. Den kanske är giftigt." sade Elizabeth. Hon blängde på Chris vars blicka var fixerad på något som knappt gick att se i dimman. "Vi kanske kommer ifrån varandra..." fortsatte hon i ett försöka stygn hans uppmärksamhet "...man ser inte ens igenom den. Jag tror verkligen inte det här en bra idé."
"Vi får väl hålla i varandra då" svarade Chris kort utan att ge henne en blick.
"Glöm det!"
"Okej.. hämta ett rep och vi knyter fast oss i varsin ände."
"Visst" Elizabeth gick missnöjt därifrån. Att knyta fast sig ett rep var bara löjligt. Att gå in i dimman var ännu löjligare. Efter att ha letat ett tag hittade hon ett rep inne hos någons marknadsstånd. Ägaren brydde sig säkert inte då det ändå var halvt uppbrunnet.

Hon slängde ena änden till Chris och satte att den första änden runt sin egna midja. Repet var både hårt och tjockt vilket gjorde att det skavde enormt mycket.
"Redo att gå in?" Frågade Chris ivrigt. Han tittade på Elizabeth för första fången på länge.
"Jag är klar." Suckade hon och började gå in mot dimman.

Det var svårt att både se och andas inne i dimman. Efter bara några meter hade dem båda gått vilse. Dem såg inte längre någon utväg ur dimman.
"Elizabeth?" Kved Chris.
  "Ja?"
  "Jag ser ingenting. Vart ska vi någonstans?"
  "Jag vet inte, det var inte min idé att gå hit." Hon suckade åt honom. En sådan idiot han var...

  De har fortsatt gå en stund när Elizabeth går in i något. Hon kunde inte vad det var, men ett lite svagt pip hördes och fick enormt ont i sitt huvud.
  "Aj!" kved hon och gnuggade handflatan mot pannan.
  "Hur går det?" hörde hon Chris säga en bit ifrån henne. Han hade börjat närma sig henne.
  "Jag gick in i något" Hon ropade åt honom osäker på hur nära hans faktiskt var.
  "Vad?"
  "Jag vet inte. Det kändes som något av metall men det finns inget här." Chris skrattade nervöst åt hennes svar och kom fram till henne.
  "Är du säker på att du gick in i något? Det finns ingenting här." Han rykande pannan och tittade sig om. Det syntes på honom att han hade börjat bli orolig men försökte att dölja det.
"Jag är ganska säker" svarade Elizabeth kort åt honom och tog ner sin hand från pannan. "Vi går härifrån"

Efter några kort steg började dem märka att något var fel. Flera gånger stötte dem in i saker. Kalla, hårda saker som inte gick att se. Dessutom flyttade sakerna på sig hela tiden, så fort de krockade med något så försvann det på direkten.

  "Jag tror inte vi kommer att hitta något här. Det är bäst vi vänder och försöker hitta ut ur dimman." sa Elizabeth med hög röst. Hon kunde knappast se Chris även fast han var nästan intill henne. Dimman var alldeles för tjock.
  "Ja" suckade Chris tillbaka och de ändra riktning.

  Men hur de än gick, hur långt de än gick och åt vilket så kom de ändå inte ur dimman. Den blev bara tjockare och tjockare.

  Plötsligt ändrades underlaget under dem. De gick inte längre på sten och grus. De gick på något gjort av trä. För varje steg dem tog hörde man ett litet "klack" och sedan något som skvalpade.
  De hade kommit ut på en brygga. Och bara några meter framför dem, stod ett ståtligt och stort, svart skepp.

  "Chris..., jag tror vi har funnit det vi sökte" viskade Elizabeth.

_______________

Det var så länge sedan jag lade ut något, förlåt. Har kommit av mig lite på grund av alla läxor vi haft (även fast det är sportlov haha)

Här är iallafall en ny del som jag hoppas ni gillar. Kommer troligtvis fortsätta vara ganska seg i mina uppdateringar men det kanske iallafall blir någon hon i veckan, vi får se.

Kramizz ♡