Bråkmakaren

Del 20

  "Chris..., jag tror vi har funnit det vi sökte" viskade Elizabeth.

~*~

  Framför dem båda stod ett stort och svart fartyg. Så fort dem båda fått syn på det lättade dimman, åtminstone runt själva skeppet.
  Skeppet hade tre master som sköt rakt upp från däcket. Längst fram i fören och längst upp på skrovet satt de en söndersliten och skräckinjagande sjöjungfru med dödskalle-huvud. Det var en svart och röd träskulptur.
Elizabeth tittade på den något för länge och tyckte sig se hur dess ögon vände sig mot henne och stirrade henne i ögonen. Hon flämtade till. Levde den där träskulpturen?

Hon sneglade diskret på Chris som bara stod och gapade av förvåning. Sedan ändrades plötslig hans ansiktsuttryck från förvåning till något mer vettskrämd. Hans ögon vandrade längst skeppet fram och tillbaka enormt fort. Sen vände han på sig med ryggen mot skeppet.
  "Jag tror det är bäst vi går nu" sa han kort till Elizabeth. "Det här stället är alldeles för farligt"
  "Jag går ingenstans!" sa Elizabeth bestämt. Visst skrämde stället henne men det här var det hon kommit för. Hennes far var på detta skeppet. Det var iallafall det hon förutsåg. De kändes som det. Hon kände det inom sig. Det här var rätt.

"Det var din idé att gå hit. Så varför vill du gå nu?" frågade hon Chris när han gått en bit ifrån henne.
"Det var du som inte ville gå hit från början men nu vill du stanna." Han stannade i sina steg men stod fortfarande med ryggen mot Elizabeth.
"Snälla. Det här är vår slutdestination. Varför går du nu?"
"Vi vet inte ens om det är rätt skepp" utbrast han och vände sig om mot henne.
"Vad skulle det annars vara? Vi kan åtminstone kolla för säkerhets skull." Hon gick fram till Chris och tog tag runt hans handled. "Kom nu" sade hon och gick med honom släpandes efter sig påväg till rampen som ledde dem upp på skeppet. Strax innan dem gick upp gav hon honom en blick som han vägrade besvara den.

Väl upp på skeppet var allt i mörkt trä eller svartmålat. Det stod några tunnor utplacerade på däcket men inte mycket mer syntes till. Ingen människa eller någon annan levande varelse.

Chris och Elizabeth gick över däcket och tittade sig nyfiket omkring. Relingen som stärkte sig runt hela skeppet var väl snidat med många små detaljer. I akten satt en stor och ståtlig ratt. Chris kunde inte rå för att gå dit för att ta sig en extra titt på den. Av någon anledning påminde allt detta honom om hans tid ute havet tillsammans med sin far. Hur de brukade segla med varor mellan olika öar och hur han brukade få sitta i masten och spana efter andra skepp. Ibland fick han även styra skeppet. Vilket var en stor ära.

Han gick med tunga teg upp mot skeppets akt. Allt han såg var ratten. Steg för steg tog han sig uppåt. När han kom fram till ratten stannade han. Han lät blicken syna skeppet en gång och sträckte sedan ut handen för att röra vid ratten. Den såg precis ut som den som satt på skeppet han seglat med tillsammans med sin far. Samma mönster, samma mörka träfärg och samma storlek.
Han satte ett finger på den. Först inbillade han sig att det brände till men insåg senare att det inte hade hänt i verkligheten. Att röra vid ratten var som att röra vid ett minne av hans familj och far. Ett minne som länge legat undangömt bland alla hemska och tragiska tankar om hans familj.

  "Vad håller ni på mer?" hör han en skrap och hög röst säga. Han släpper genast ratten och höjer på huvudet.
  Elizabeth som undersökt en av skeppets master vänder sig om och tittar varifrån rösten skulle kunna ha kommit ifrån. Hon möts av man i smutsiga och mörka kläder. Han tittar med mördande blick på dem båda två. I högra handen håller han ett svärd. Den andra hand finns inte ens. Allt från armbågen och under är borta.

  "Ni har inte tillåtelse att vara här" sa han med sin fortfarande höga röst. Elizabeth drog försiktigt sitt svärd samtidigt som Chris kom gående mot henne med sitt. Det var lika bra att vara beredd ifall han skulle få för sig att attackera.
Helt plötsligt skrek mannen med ännu högre röst:
  "Vi har fripassagerare ombord!"
  "Det där var väl ändå lite överdrivet." sa Elizabeth kort och tittade  på honom. "Vi vill bara..." Hon avbryts av ljudet av någon som går mot dem. Nej föresten, dem var fler stycken. Ljudet kom från bryggan hon och Chris tidigare gått på. Men det var ingen där. Trots den tjocka dimman kunde man se delar av bryggan, och det syntes klart och tydligt att det ute var någon som gick på den.

  Plötsligt trädde en annan man fram ur ingenstans. Han gick med långa steg upp på rampen och sedan upp på skeppet. Efter ett tag började ännu flera män stiga fram ur ingenstans. Eller rättare sagt alla steg fram från samma ingenstans; för alla kom gående upp på rampen när dem först syntes. Efter tag var det nästan 20 personer som stod uppe på skeppet. Alla med blickarna vända mot Chris och Elizabeth.

  "Eeh..." började Elizabeth. Hon började känna sig lite smått osäker. Egentligen gav hon och Chris inget upphov till hot så varför skulle de andra vara så skrämmande? Trots att hon egentligen ville gå därifrån kände hon att hon var tvungen att förklara sig. Alla männen väntade på en förklaring.
  "Vem är eran kapten?" fortsatte hon och försökte verka så lugn som möjligt. Männen började skratta lite smått åt dem. Sade hon något fel?
  "Ursäkta, jag tror inte jag hörde" försökte Elizabeth i hopp om att få ett svar.
  "Lilla tösen. Du har inget att göra på vårt skepp om du inte vet vem våran kapten är" sade en man som klivit lite närmare dem. Han var enormt muskulös och lika smutsigt klädd som dem alla andra. Längst hans hals löpte ett stort och svart märke. Det såg nästan ut som en bild. Det var lite likt en orm som slingrade sig upp från hans bröst, upp på halsen och fortsatte sedan mot huvudet och nacken.

  Elizabeth harklade sig igen och försökte låta bestämd och lite kaxig:
  "Vem. Är. Eran. Kapten?" sade hon övertydligt. Mannen med det konstiga märket fnös åt henne.
  "Våran kapten" han mötte hennes blick och blev tyst för någon sekund innan han fortsatte "heter Black Pidgin. Och vet du inte vem han är så är det nog bäst för er båda ett lämna det här skeppet omedelbart."
  "Vi vet vem han är och vi måste få prata med honom" sade Chris plötligt. Alla tittade stumt på honom under några sekunder. Sedan började besättningen skratta igen.
  "Okej småbarn. Ni ska få prata med våran kapten. Men först vill vi att ni lämnar skeppet, om det inte är så att vi måste putta ner er från det." sa mannen som tidigare pratat. Elizabeth suckar otåligt åt honom och himlar med ögonen. Hur svårt kan det vara att få prata med deras kapten egentligen?

  "Vi går ingenstans." Sade Elizabeth kort och viftade lite med sitt svärd för att lugna ned sig själv. Då började mannen med det svarta märket på halsen närma sig dem. Han hade sitt svärd i ungefär lagom nivå för att lätt kunna stöta emot Elizabeths hals. Hon puttade genast bort det med sitt svärd. Vilket inte var särskilt smart då en fäktningsduell genar bröt ut mellan dem båda. Under tiden hade den enarmade mannen gått till attack mot Chris. Snart fick den båda männen hjälp av ytligare några i betsättningen och det blev allt svårare för Elizabeth och Chris att inte förlora. Hela tiden bytte dem personer att fäktas mot med varandra för att förvirra motståndarna.

Elizabeth tog ett djupt andetag och försökte att få in ett slag mot halsen på personen framför henne. Hade det inte varit för han hade absolut för snabba reaktionsförmåga så hade det blivit en perfekt träff. Hon såg ett annat svärd komma farandes mot henne i ögonvrån och hon duckade på direkten. Strax efter det var hon tvungen att avböja från ett till svärd innan hon återgick med att fäktas mot personen hon tidigare kunnat ha fått in en perfekt träff på. Deras svärd låste sig mot varandra och Elizabeth såg en utmärkt chans att avväpna fienden. Hon tryckte med enorm kraft hans svärd åt ena hållet och precis när deras grepp skulle lossna drog hon ytligare lite till. Mannens arm var nära att vridas urled, om det nu var möjligt, och han släppte svärdet som flög bort en bit. Det hamnade precis framför Chris fötter och han kastade snabbt tillbaka det till Elizabeth. Hon fångade det enkelt och riktade sina två svärd mot de andra två männen som fortfarande svar beväpnade.

  Plötsligt slogs en dörr upp i akten och en hög och skrovlig basstämma hördes över hela skeppet:
  "Sluta!"