Den där sommaren ~ Marcus&Martinus

23. Var över

- Tidigare -
Vi pratade på som vanligt, skrattade till klockan blev mycket och vi var tvungna att lägga på. Kanske skulle jag ha berättat? Jag vet inte.
______________

- Martinus perspektiv -
Vi hade lagt på och jag stod nu och borstade tänderna, samtidigt som jag kollade mig i spegeln. Fan vad jag såg ut. Mitt hår står åt alla håll, mina påsar under ögonen var så sjukt stora, jag hade fått en finne längst upp på pannan i höger sida. Fuck.

Jag spottade ut tandkrämen i handfatet och spolade ner det med varmt vatten. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum. Det var så varmt ute så jag hade fönstret som var närmst min säng öppen. Jag hörde hur någon skrek, en tjejröst. Automatiskt stoppade jag halvt ut huvudet genom fönstret för att kolla vem det var. Men mina reflexer kollade jag mot Elinas lägenhetshus. Det var då Elina kom ut springande ut den bruna, stora, tunga lägenhets porten. Hon sprang verkligen, hon skrek. Efter henne kom Elias, något var inte bra. Snabbt sprang jag till min garderob för att ta på mig ett par mjukisbyxor och en hoodie. Även om det var varmt så var jag sjuk, och jag ville helst bli frisk så jag tog på mig varmt.

Vägen till Elina kändes lång även om det bara var runt 100 meter. Hon stod och skrek på Elias, det hörde och såg man. Vad hade hänt? Jag kom längre och längre fram. När jag Tillslut var framme sprang jag och kramade om henne.

"Shh" lugnade jag henne, hon blev lugnare och började andas djupt och lugnt. Då hon innan hade andats snabbt. Hon gled ner och satte sig på asfalten. Då kom Elinas mamma utspringande till oss.

"Hej" sa hon förvånat. Jag kollade upp och svarade henne "hej". Elina kollade då upp på mig och jag såg att hon fällde en tår, min prinsessa grät. Våra läppar möttes och jag fick känna hennes mjuka, lena och fina läppar. Dom jag älskade.

"Elina har du berättat för honom?" Sa Elias efter en kort tystnad. Elina skakade på huvudet och vi mötte våra blickar. Vadå inte berättat?

Elina började berätta hela historien om sina utbrott och utredningen. Att hon hade en sjukdom men dom visste inte vad än. Hon började sakta gråta och jag såg på henne att hon tyckte det var jobbigt.

"Och det värsta är om jag får ett utbrott på dig eller några av mina vänner. Men speciellt på dig, för jag blir arg för minsta lilla. Som nu kommer jag inte ens ihåg varför jag blev arg" sa hon sedan. Det var då jag kände att jag blev lite rörd.

"Men Elina, jag kommer alltid förstå sig oavsett var som händer okej? Oroa dig inte. Vi kommer hjälpa dig med allting" svarade jag ich Elinas mamma och Elias nickade instämmande. Elina kramade om mig och sedan var jag tvungen att gå hem för att vila ut mig till skolan som började nästa vecka.

Jag kunde inte sova. Jag tänkte på Elina. Om allt. Jag visste inte varför. Kanske för att jag älskade henne så mycket?

- Elinas perspektiv -

Mamma ropar från nedervåningen, hon låter ledsen och deprimerad. Vad hade hänt nu? Jag tog försiktiga steg ut mot köket där mamma satt på en av barstolarna.

"Jag fick nyss ett samtal.." började hon med avbröts av att hon grät. Hon harklade sig och fortsatte "dom berättade att.. att.. flyget eran pappa.. hade..hade flugit från Stockholm med. Har kraschat och eran pappa..lever..inte". Nu brast hon ut i gråt, jag med, Elias också. Jag skulle inte klara av detta. Jag sprang ut och lägenheten och ut mot parken. Det var nu mitt liv var över. Ingen kusin, ingen pappa, ingen Elina.

Jag vaknar upp med ett ryck svettig och inser att det var en mardröm. Jag var tvungen att gå till mamma och pappas sovrum för att se att allt var okej. Jag smög ut och knackade på dörren. Någon öppnade, jag såg inte vem men det var någon. Personen var svartklädd, personen backade och jag såg vem det var.

Hoppas det går publicera detta ;)