Ingenting vill bli som förut | o.e

Fjorton

"J-jag tror jag är laktos intolerant, fick väldigt ont i magen. Men det var inget fel på maten , den va svin god men jag vågar inte äta för mycket om magvärken blir värre" förklarar jag, försöker låta så övertygande som möjligt så hon inte ska genomskåda lögnen. Men jag pratar alldeles för fort för att de ens ska låta troligt. Hinner knappt tänka på vad jag säger innan orden flyger ur min mun.

Hon höjer på ögonbrynen, ger mig en blick som visar tydligt att hon inte tror på mig. Men till min lycka frågar hon inget utan placerar istället sin hand på min hand som håller i gaffeln. Förvirrat möter jag hennes blick, ser hur hon ler svagt men oron i hennes ögon avslöjar att hon inte alls är så glad som hon försöker visa.

"Snälla, Oscar du måste äta" säger hon allvarligt, kollar djupt in i mina ögon och jag känner hur paniken stiger en aning. För visst vet jag mycket väl att jag måst äta, jag vill bara inte inse det.

" Men vi åt in-" börjar jag men Bea avbryter mig.

"Oscar för i helvete! " släpper hon argt ut sig och suckar tungt . Jag rycker förvånat till , blir förvånad över hur hon yttrar sig, över hur arg hon  plötsligt blev.

"Sluta försöka komma på några jävla ursäkter. Tror du inte jag inser vad du håller på med? " säger hon frustrerat. Tar bort handen som hon hade placerat över min hand för att nu torka bort sina tårar som rinner längst ner över hennes kinder.

"Hjärtat, snälla, du kan prata med mig. Varför gör du såhär mot dig själv?" Frågar hon mig, denna gången med betydligt svagare röst. Inte alls så aggressiv och högt som hon tidigare yttrat sig. Hon låter så orolig och jag kan inte låta bli att känna skuld.

Chockad över hennes ord, hennes sätt att yttra orden sitter jag helt pafft. Försöker komma på något att säga, men har inget bra svar. För ärligt vet jag inte själv vad som pågår nu. Jag vill kunna säga till henne att jag har för mycket fett på kroppen, att det är därför jag inte vill äta. Men jag vill inte oroa henne, vilket jag säkert redan gjort. Fast samtidigt vill jag inte förlora henne. Tänk så kanske hon inser att jag inte är någon snygg pojkvän om jag berättar att jag blivit för fet?

Hennes gröna Bambi ögon kollar sorgset in i mina ögon och jag kan inte stoppa skulden från att växa inom mig. Panikartad släpper jag blicken ifrån henne, har fortfarande inget bra svar och känner hur denna situation blir mer och mer obekväm.

" Gör inte såhär mot dig själv, snälla" mumlar hon samtidigt som tårarna rinner nerför hennes kinder och hon reser sig från stolen och går med raska steg ut från köket.

När jag hör ytterdörren smällas igen förstår jag att hon gått ut så jag vänder fort blicken mot köksfönstret. Ser hur hon drar upp luvan på sin vinterjacka för att skydda sig från all snö som singlar nerför himlen. Vart hon är påväg vet jag inte, men känner jag henne rätt så behöver hon egentid. Vilket jag ska ge henne. Men jag kan inte undgå oron att växa inom mig. Jag hatar att hon ska gå där ute i mörkret helt själv.

En djup suck lämnar mina en aningen torra läppar. När min blick landar på min inprincip orörda tallrik med mat får jag ännu mer ångest och sorgen inom mig börja förvandlas till någon slags ilska.

"Faan, jag är en idiot" får jag frustrerat ur mig och slår irriterat ner handen i bordet. Känner hur smärtan når handen samtidigt som tallrikarna hoppar till och ger ifrån sig ett skramlande ljud.

Jag reser mig snabbt från stolen så den välter. Ljudet av en trästol som möter trägolv ekar i köket och jag suckar högljutt. Med snabba och hektiska rörelser städar jag undan all diska från bordet. När det är klart går jag direkt in till badrummet. Ilskan och sorgen inom mig bara växer och jag vet inte hur jag ska få ut den.

Jag möter mina skamsna, sorgsna ögon i spegeln. En djup suck lämnar mina läppar och jag kollar ilsket in i mina ögon. För jag är en idiot.

"Varför ska du alltid ställa till det" fräser jag surt till min spegelbild innan jag hårt och frustrerat slår knytnäven i spegeln. Direkt när min knytnäve träffar spegeln spricker den och ljudet av glas som krossas ekar i badrummet.

En aning chockat kollar jag ner i handfatet som nu är fyllt med glassplitter. Även golvet och endel utav hyllan under spegeln är fylld med små och stora glasskivor. Jag var inte alls beredd på att den skulle krossas. Hade inte ens tanken på att ens slå den.

När jag känner hur min hand börjar svida kollar jag ner på den och ser hur glassplitter sitter fast i min hand. Blandat med små och stora bitar som sticker ut från min hud. Jag spärrar chockerat upp ögonen och känner hur smärtan i handen bara ökar ju mer jag kollar på den.

"Helvete" mumlar jag stressat. I ren panik försöker jag så gott jag kan dra ut de stora glasbitarna och trotts smärtan drar jag ut de fort. De små bitarna sitter fast hårdare och är svåra att få ut med vara händerna vilket resulterar till att jag drar ut dem med en pincett.  När allt glassplitter jag hittat är borta från min hand han blodet runnit ner på armen samt droppar ner på glassplittret i handfatet. Jag sköljer snabbt av blodet och känner direkt den svidande känslan dyka upp. Efter det torkar jag handen och lindar sedan den hårt med de första bästa bandage jag hittade i skåpet. Är otroligt tacksam i denna stund att mamma jobbar med sjukvård och sådant så jag har någorlunda koll på hur jag ska hantera detta.

När allt glas är upp städat kollar jag ångestfullt på den nu trasiga spegeln. Endast ena skåphalvan är nu täckt med en spegel och den andra halva , där jag slog är nu endast vitt med lite lim fläckar  här och var ifrån spegeln kvar.
Jag antar att mamma inte kommer bli glad när hon upptäcker detta. Men någonting som glädje mig är att i all denna kaos hade jag helt glömt bort min sorg och ilska, iallafall för den stunden.

•••••

Åhhhhh FO&O förtjänade fler röster i mello :((( men de va isf duktiga  o gjorde sitt bästa så de borde vara nöjda ändå!!!❤❤❤