10 Underbara Dejter

Kapitel 10

Kapitel 10

 Snön har lagt sig ordentligt på marken nu och jag kan se barn åka pulka från mitt fönster på en backe längre ifrån. De ser glada ut. Röd rosiga kinder, overaller, flinande ansikten, frusna små kroppar som springer upp och ner för att värma sig. De ser ut att inte ha några bekymmer i hela världen. De bara leker där på kullen utan att bry sig om växthus effekten, alla krig som pågår, mord och rån som varje dag inträffar. De bara leker där och lever livet som ett barn ska göra. Och i den här stunden så kan jag inte önska mer att jag kunde få åka tillbaka i tiden och få åka pulka där. Att jag kunde strunta i alla vardagliga problem och bara ha kul. Jag har varit hemma en vecka nu. Jag fick tydligen en hjärnskakning av mitt fall utanför skolan och behövde vara hemma. Min pappa hade till och med varit hemma i två dagar för att se till så att jag inte gick någon stans, åt ordentligt och sov som jag skulle. Han satt mest på sitt kontor men det glädje mig ändå att han faktiskt tog sin tid till att pyssla om mig lite. León hade varit hemma de resterande dagarna med mig och vi hade kollat igenom hela Glee, Super Natural och Dexter episoderna tillsammans samtidigt som vi ätit Ben and Jerry. Efter att de hittat mig och James på taket tillsammans (han liggandes lite halvt ovanpå mig och jag med tårar rinnande ner för kinderna) så fick jag inte längre umgås med James då min pappa var en smula överbeskyddande. Och då ska vi inte tala om min bror. Men jag har inte velat prata med James heller. Det var lika bra att avsluta det som han trodde hade börjat. Jag kommer aldrig att bli någons. Ingen ska kunna äga mig på något sätt. Han hade ringt, smsat och skrivit på facebook men jag hade loggat ut samt stängt av mobilen. Så han kom nog inte så långt.  Men idag var det en fredag och jag är ensam hemma. Skönt. Jag har sovit länge och sitter nu med en kopp choklad i mitt fönster. James har inte skrivit sedan i onsdags så jag har mobilen på. Eftersom jag inte har några särskilda nära vänner mer än Rex som för den delen fortfarande är lite små tjurig på mig så får jag dricka min choklad ensam. Tråkigt men sanningen. León var på möte med några kunder inom foto branschen. Mina tankar går hela tiden tillbaka till våran andra dejt där uppe på taket. VI hade ätit massor av godis som han tagit med sig och bara legat där och pratat. Visst, jag var påverkad av morfin men det gör väl inget? Men jag har beslutat att vi inte ska vara mer än vänner. Kanske inte ens vänner. Men vem är jag å lura, jag kan inte hålla mig borta från honom. Och nu sa han att han älskar mig. Jag vet inte vad jag känner, allt är som ett uppror inom mig. Vad ska jag göra? Mobilen plingar till och jag kollar displayen: Jean. Mitt hjärta stannar typ. Jag sväljer hårt och känner att jag börjar svettas. Pulsen ökar och mina ögon tåras. Han är ju död. På alla nyheter har man hört om det som tros vara ett mord och som inträffat för en vecka sedan. Ingen skyldig har hittats Jag gnuggar mig lite i ögonen.  Jag drar ett djupt andetag och öppnar smset. Du trodde att detta var över, eller hur. Bara för att du inte kan se eller höra mig, betyder inte att jag inte finns där. Du ska göra som jag säger, precis som vi kommit överens om. Vi måste kanske ses för att fräscha upp ditt minne?- Jean 

Det plingar på dörren och jag gör ifrån mig ett ljud som jag inte trodde att jag kunde göra. Det lät plågat, som ett plågat djur. Jag känner en tår rinna ner för min kind. Jag reser mig och går ner för trappan, mot dörren.

 *^*^*^* Rex *^*^*^*

 Den sista svenska lektionen var hur trist som helst utan henne. Ingen att få å skratta genom att fälla dumma kommentarer om läraren. En vecka hade gått och hon hade fortfarande inte visat sig. Efter att hon svimmat utanför skolan och förts till sjukhus efter så har hon inte kommit tillbaka. Jag har inte heller kontaktat henne. Jag är fortfarande arg, men jag minns inte ens varför längre. När hon kommer tillbaka till skolan så tänker jag be henne om ursäkt så att vi kan fortsätta som vanligt. Det är inte så att jag inte klarar mig utan henne. Nej, nej. Till skillnad från henne så är jag den populäraste i skolan. Bra betyg, lagkapten i handbolls laget, rik, många tjejer, elevråds representant, modell för Hollister och självklart snyggast i skolan. Men jag bryr mig inte så mycket om de sakerna. Jag skiter fullständigt i vilket universitet jag kommer att komma in på (antagligen alla jag söker) och jag bryr mig inte om alla pengar mina föräldrar ger mig, alla bilar jag äger, alla tjejer som hela tiden springer efter mig, alla vän förfrågningar på facebook, alla modell agenturer som ringer varje dag, de som sponsrar mig i handbollen och de falska kompisarna som dagligen vill ta del av min glans. Jag bryr mig bara om henne, Jessie. Den opopulära bland tjejerna. Hon som killarna vadslår om vem som ska sätta på henne först. Hon som det pratas om i korridorerna. Hon som alla ser ner på men som själv bara blickar framåt och ser förbi alla andra. Inklusive mig. Jag gillar henne, men hon ser det inte. Vi har känt varandra så länge och fortfarande har hon inte sett något. Men det gör inget. Jag gillar att vara i bakgrunden, iaktta henne när hon tar sig fram här i världen. När hon gör misstag men lär sig av dem. Hon är en underbar människa. Den ända med personlighet här i skolan. Och nu har den där killen kommit fram i hennes bild. Och jag gillar det inte. Hon tror att han är så perfekt. Men det kommer ändå inte att hålla. Jessie har inte förhållanden, hon är en engångs företeelse för alla, utom mig. Jag behöver inte vara orolig.