Jag satte mig i den gamla skrivbordsstolen. Trampa på marken så fötterna inte skulle somna och lutade mig bakåt. Tog fram dem sista läxorna innan sommarlovet och började skriva med min blåa blyertspenna. Den pennan jag fick i julklapp när jag var liten, den pennan som är det ända mina föräldrar har köpt till mig, förutom kläder och mat såklart. Men ändå det ända som får mig att minnas till dem dagarna då jag var liten då de förstod hur jag tänkte och brydde sig om mig. Jag fällde en tor i matematikläxan, men det struntade jag i. Ögonen blev alldeles torra och jag ville bara fokusera på läxan, men det gick bara inte. Jag kollade ut genom fönstret, vid den stora björken såg jag små talgoxar, deras som näbbar fick mig att förstå att de var ungar. Mamman kom flaxande in med en grön insekt i näbben. När jag såg lite närmare var de i ett lite bo av kvistar som fallit ner på marken.
När jag hade räknat klart matteläxan så gick jag in med tunga steg till köket för att hämta nått att äta. Jag kände hur det kurrade i magen så jag tog fram fryst spagetti och köttfärssås ur kylen. Jag satte på mikrovågsugnen och väntade. Jag kollade på köksbordet. Där var kortet. Kortet på den vackra stora barrskogen och dem höga bergen längre bort. På fotot fanns också en örn med sina stora ståtliga vingar flög den runt för att hitta ett byte. Jag vände på kortet och där stod det någonting:
Hej Jona!
Glöm inte att hälsa på oss i alperna. Följ med oss över de fina barrskogarna och höga bergen. Vi bor i norra delen av Schweiz och du kommer nog hitta dit!
Mvh Daniel
Jag blev alldeles häpen när jag läste, vem var Daniel och hur vet han vem jag är? Men ändå tänkte jag bara på en sak att hitta den där Daniel och flytta till alperna för alltid.
KAMU SEDANG MEMBACA
Resan till alperna
PertualanganJona hatar sin familj. Det ända de bryr sig om är ekonomin och deras jobb. Så har det varit sedan han var liten. Han har ett kort på alperna och vill rymma dit för att slippa sina föräldrar och hitta Daniel. Hur ska han resa dit och kommer han att...
