Never say never - Jason McCann

Jason.

Victorias perspektiv:
Jag bara står och tittar på den killen som jag tänk på dom senaste dagarna den killen som lät mig leva.
Jag pratar så klart om den berömda Jason McCann.
Jag ser Aaron gå fram till Jason som kom ut ut bilden. Och jag ja vad gör jag? Jag bara står och tittar på dom så dum som jag är.
Jag bara tittar på honom och tänker tillbaka på kvällen och känner hur jag börjar få tårar i ögonen men jag tänker inte gråta inte här inte framför honom. Jag tittar på Aaron och Jason en sista gång innan jag börjar röra mig mot min cross som står en liten bit ifrån dom. Medan jag står och låser upp min cross så försöker jag lyssna på vad dom snackar om.

"Du måste hitta information om henne, ingen kan ta sig ifrån ett sånt grepp som Zac hade på henne den kvällen" säger Jason. Och jag spänner mig. Han får inte veta om mitt liv ingen gör det.

"Visst" säger Aaron kort och enkelt.

Dom får inte veta om min bakgrund eller hur jag har det hemma dom får bara inte dom kommer se mig som ett missfoster. Jag tittaren sista gång på dom och sätter mig på min cross och skyndar mig hem.

---

Jag går snabbt in i huset och ser mamma sova på soffan som alla andra dagar. Jag går snabbt upp till mitt rum och sätter mig på min sängen och tänker. Vad händer om dom får reda på det? Vad kommer dom göra? Jag bara sitter och tänker. Jag tänker och tänker tills min mobil plingar till.
-okänt-

"Jag kommer hitta dig det vet du."

Ett kort meddelande som inte borde göra en så rädd men gissa vad det gör mig livrädd.
Jag tittar på det innan jag slänger mobilen på sängen och sätter mig ner på golvet och känner hur det bränner i ögonen. Jag känner hur den första tåren kommer sen kommer alla andra och där sitter jag mitt på mitt golv och gråter.

Jag bara sitter och gråter innan jag bestämmer mig för att ställa mig upp vilket va lättare sagt än gjort. Jag förösker men allting svartnar för ögonen i några sekunder,för lite blodsocker antagligen.
Jag tittar runt i rummet innan jag går ner och till min förvåning är mamma uppe.

"Hej?" Säger jag som om hon är en främmamde person vilket hon typ är.

"Kan du va tyst jag har ont i huvudet" säger hon och tittar på mig. "Men hur fan ser du ut? Vill du bli våldtagen!?" Ennu mer kritik från min mamma.

"Vadå då? Det är inte som om du skulle bry dig" säger jag och bara tittar på henne.

"Om du ska va så otrevlig kan du lika gärna lämna huset" blir min mammas svar.

"Det kanske man borde" säger jag tyst och vänder mig om för att gå upp på mitt rum.

Jag går snabbt in i rummet och börjar slänga ner massa kläder i en väska samt min Iphone laddare och börjar leta om det är något mer jag behöver vilket inte behövs.
Jag går ner för alla trappor förbi min mamma som tittar på mig uttråkat och in till hallen där jag tar på mig mina skor och min skinnjacka inann jag slänger upp dörren och smäller den bakom mig. Och bara börjar gå.

---

Jag har bara gått och klockan har blivit 00:00 och jag måste hitta en plats att sova på. Men innan det så ska jag in på ett café och ta något att äta. Jag letar en liten stund  innan jag hittar ett litet café så jag går in dit.