All kärlek, Charlie

All kärlek, Charlie

Du måste förstå att detta är något av det svåraste jag någonsin gjort. Att inte kunna hålla om dig och berätta allt jag älskar med dig. Att jag inte kan ta farväl en sista gång. Det tar kol på mig att du inte sitter här bredvid mig, på en frostig parkbänk i mitten av november. Jag förväntar mig inte att du på något sätt ska kunna läsa det här, men jag gör inte det här för din skull. Jag skriver det här för att jag håller på att bli galen. Ingen lyssnar. Du var den enda som någonsin lyssnade.
Jag behöver berätta för någon. Jag behöver få ut alla tankar och känslor ur min kropp. Du var den enda jag kunde prata med. Du var den enda som förstod sig på min knepiga hjärna. Så jag hoppas att du på något sätt kommer lyssna och i alla fall försöka förstå mig.
Jag tänker på händelsen hela tiden. Natten som allt hände liknar den jag befinner mig i just nu. Luften var kall och den kyliga höstvinden omfamnade mig.

Regnet som öst ner hela veckan hade denna kväll frusit på ordentligt. Månljuset lös upp nattens mörker. Du avskydde mörkret. Det var din största rädsla. Jag skulle hämta dig den natten. Vi var på två olika delar av staden, men du insisterade på att jag skulle hämta upp dig. Såklart ställde jag upp och satte mig i min gamla, rostiga bil. Den svarta färgen hade flagnat av för länge sedan. Alla tjatade om att jag borde köpa en ny bil, alla utom du. Du störde dig inte på att motorn överhättades eller att det vänstra främre däcket ständigt fick punka. Å andra sidan gjorde du kanske det, men du sa aldrig något högt.

Den starka doften av spolarvätska träffade mig och jag höjde äcklat på ögonbrynen. Jag vände mig om och tittade på den öppna dunken som stod i baksätet. Jag vred om nyckeln och lät motorn brumma igång. Det tog ett litet tag innan det välbekanta rasslande ljudet hoppade igång. Fordonet svängde ut från uppfarten och ut på de hala vägarna. Ena hjulet gled iväg och jag tappade kontrollen för en sekund. Jag fortsatte försiktigt iväg över vägarna i en relativt låg hastighet, lite rädd för möjliga olyckor som kunde uppkomma. Gatorna var väldigt öde vilket spred en kuslig känsla genom min kropp. Jag stannade till vid ett stoppljus. Till höger om mig fanns en smutsig bensinmack. Den neonröda skylten vajade till i vinden. Det stod en ensam bil under lysrören som svagt lyste upp platsen, men jag såg inga människor. Bilen var av en senare årsmodell än min egen och såg därför finare och dyrare ut. Den var nytvättad och nypolerad.
Det röda ljuset slog om till gult för att sedan bli grönt. Jag gasade på och for fram över vägen.

Min mobil vibrerade i innerfickan av min jacka. Jag drog upp den och såg att det var ditt namn som lyste upp på skärmen. Jag lät tummen glida över skärmen och tryckte telefonen mot örat. Konversationen varade inte länge. Du bad mig skynda mig. Jag svarade att jag var där om bara några minuter. Du la på och tystnaden omslöt mig återigen. Jag sträckte mig fram för att slå på den usla gamla bilradion. En gammal Ted Gärdestad låt slogs på från en sönderspelad cd – skiva. Jag nynnade med i de få delarna av låten som jag kunde.
Strax därefter stannade jag upp framför det hus du befann dig i. Musik dånade ut genom högtalarna inne i huset. Jag tryckte till biltutan två gånger för att signalera att jag var utanför. Medan jag väntade på dig tittade jag ut över vägen. Klockan var långt efter midnatt och det var mörkt i näst intill alla hus.

Jag såg dig sedan komma utspringades med lätta snabba steg från det blåa nymålade huset med vita knutar. Du hoppade in i passagerarsätet och slängde in din gröna, solblekta och slitna ryggsäck i baksätet. Den bitande kylan följde med dig in i bilen innan du stängde dörren bakom dig. Du klagade på hur otroligt kallt det blivit nu på sista tiden. Min enda förklaring var att det började bli vinter. Jag frågade hur du hade haft det. Du svarade med ett enkelt bra. Ditt bruna kortklippta hår stod åt alla håll och små påsar hade bildats under dina ögon. En lätt rodnad spred sig över dina redan rosiga kinder. Du gav mig en kram och tackade för att jag hämtat dig. När vi släppte kramen kände jag din svaga doft av rakvatten. Vi svängde ut från gatan och åkte ut mot det håll jag nyss kommit från. Vi sa inte så mycket under resan. Men tystnaden var behaglig. Jag älskade det med dig. Vi kunde sitta i tystnad utan att det blev stelt.

Men du skrattade till och bröt tystnaden. Du frågade om jag fortfarande lyssnade på den skrotiga gamla skivan. Jag stämde in i skrattet och förklarade att den där cd-skivan betydde väldigt mycket för mig. Jag kommer ihåg första gången jag lyssnade på den gamla mixade skivan. Du och jag satt på motorhuven till min bil i utkanten av parken. Du satt bredvid mig och vi nynnade med i en klassisk låt. Du var ganska liten på den tiden och kunde inte riktigt orden i texterna. Vi skrattade åt det och tittade upp mot den stjärnklara natthimlen. Det var ett av de bästa minnena jag har med dig. Och det gör så fruktansvärt ont att tänka tillbaka på dessa små stunder då allt var perfekt.

Jag saktade in framför ännu ett stoppljus. Det var folktomt på gatorna. Det ända som hördes kom från den svagt spelande stereon. Du sjöng med lite svagt i låten som spelades. Jag väntade otåligt på att ljuset skulle slå om till grönt. Jag tänkte att jag kanske skulle hinna över. Jag kastade en sista blick mot stoppljuset. Det starka röda ljuset slog aldrig om. Det var ju ändå helt öde ute, kanske skulle jag hinna. Jag tryckte ner på gasen helt utan att titta runt omkring mig. Det var det sista som hände. Jag körde mot rött. Det var det absolut sista som hände den kvällen som jag kan komma ihåg. Den blå sportbilen kom från ingenstans. Jag hann aldrig se den. När bilen kolliderade med oss flög vi ner mot diket där bilen slog emot en stor sten och vi förlorade medvetandet.

Det har gått tre veckor. Tre veckor sedan du försvann från mig. Du förstår säkert inte vart jag vill komma med det här. Men det är okej för jag förstår själv inte. Jag körde när det var rött. Allt jag ville var att komma hem så att jag kunde få sova. Om jag inte hade gasat, om jag hade väntat i bara några sekunder till så hade du kanske suttit här med mig. Du kanske hade varit här med mig. Om jag bara tänkt på vad som skulle ha kunnat hända så hade jag aldrig behövt skriva det här. Om jag bara hade tänkt på vilka konsekvenser det kunde ha fått. Det hade inte varit en enda bil på vägen. Jag trodde aldrig att något skulle hända. Men det är ingen ursäkt. Allt skulle ha varit som vanligt. Men jag var såklart tvungen att förstöra allt. Jag vet att du aldrig kommer förlåta mig. Jag kommer aldrig förlåta mig. För allt var mitt fel. Allt jag ber dig om är att du ska förstå att jag hatar mig själv för det här. Att du vet att jag ångrar mig. Jag ångrar mig så himla mycket. Och det kommer inte kunna lösa sig. Jag trodde att detta skulle göra det hela bättre men det känns snarare tvärt om. Jag mår istället sämre. För nu är min skuld dokumenterad. Det skulle ha varit jag, för du förtjänade inte det där. Förlåt. Förlåt för att jag var en idiot. Förlåt för att jag inte tog hand om dig på det sätt jag skulle gjort. Förlåt för att jag inte var en bättre förebild.

Det här är det sista du hör från mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag saknar dig så mycket. Du betyder allt för mig Sam. Du betyder mer än någon annan någonsin gjort. Jag kan inte sova på nätterna för du är allt jag tänker på. Jag ligger vaken och vrider på mig medan ångesten äter upp mig inifrån. Det var mitt fel allt ihop och jag skulle göra vad som helst för att få dig tillbaka. Jag sitter fortfarande kvar här. Den isiga parkbänken har frusit ner hela min kropp. Klockan är strax efter midnatt och jag sitter ensam i en vissen park. Jag valde att skriva det här idag. För just idag kom den första snön. Du hade väntat spänt på den här dagen. Den dagen då vintern drog igång på riktigt. Du fick aldrig uppleva den, men jag antar att du på något sätt får det nu. Allt jag kan säga är att det är otroligt vackert och att jag saknar dig. Vi ses väll någon gång antar jag.
Till dess:

All kärlek,
din bror Charlie.