Sista gången jag träffade dig skrek vi på varandra. Jag vill huka mig under våra ilskna röster, jag vill plocka ner dem och byta ut dem mot kärleksfulla, ömma röster som säger hur mycket de älskar varandra.
Sista gången jag såg dig var när eftermiddagssolen målade varma färger i ditt ansikte. Majluften var varm och blomblad yrde omkring, några fastnade i ditt hår och jag plockade försiktigt bort dem och du sa att du älskade mig men att det var för komplicerat, att jag förtjänade någon bättre.
Jag bad dig sluta, sa att du inte skulle säga så, och då sa du att du förgiftar mig, "jag drar ner dig i mitt hål, Fred, fattar du inte det?" och jag ville täppa till din mun med en kyss för att tysta dig, men jag var så trött på att du ständigt tog upp samtalsämnet, som om du var värdelös, jag ville få dig att inse att du är den som har fått mig att le mer än någon annan i hela världen, att det där hålet inte existerade, att du visst förtjänar mig, att vi båda förtjänar varandra, att det inte finns någon bättre för mig.
Enligt grekisk mytologi skapades människan med fyra armar, fyra ben och två huvuden. Guden Zeus var rädd för makten människorna bar på, och splittrade dem därför i två separata levande organismer, dömda till att söka sig till varandra under livet.
Jag önskar att jag sagt det till dig.
Men istället sa jag åt dig att tänka efter innan du säger någonting så idiotiskt, och sedan lämnade jag dig. Jag lämnade dig på skolgården på vilken jag en och en halv vecka senare skulle stå och sjunga om studentens lyckliga dar. Utan dig.
YOU ARE READING
Södermalmspojkarna
General FictionSista gången jag träffade dig skrek vi på varandra. Jag vill huka mig under våra ilskna röster, jag vill plocka ner dem och byta ut dem mot kärleksfulla, ömma röster som säger hur mycket de älskar varandra. Sista gången jag såg dig var...