Han som förändra mitt liv/M&M

1.

"Vänta, Vera!" Cassandra, min bästa kompis, springer ikapp mig. Hon flåsar.
"Herregud Cassandra! Var det så jobbigt att springa tjugo meter?" frågar jag med ett skratt.
"Du stanna ju inte!" klagar hon. Jag himlar med ögonen.
"Jag vill inte komma försent till skolan!" jag stannar inte, trots att Cassandra har gjort det.
"Sen när bryr du dig om att komma i tid?" hon börjar gå igen, och ställer sig framför mig. "Eller finns det nån du vill träffa innan skolan?" hennes leende är retsamt, och jag rodnar.
"Va? Nej, nej! Varför skulle jag då vara påväg mot skolan?" mitt nästa skratt är nervöst och jag rodnar igen.
"Äh, kom igen Vera! Du vet att Marcus och hans gäng alltid hänger utanför skolan! Och försök inte ens ljuga för mig! Du ljuger så dåligt att man mår illa!" jag förstår inte riktigt vad hon menar med det sista, men resten stämmer. Marcus, den snyggaste killen i hela gymnasiet, är alltid utanför skolan på morgonen med resten av sitt gäng. Jag vet inte riktigt vad dom gör, men jag gissar att det inte är läxor.
"Åh, du är jätte kär i Marcus, är du inte?" ropar Cassandra och skrattar.
"Shhhhh! Vi närmar oss skolan, och dessutom, du ska inte säga nåt, du är ju dö-kär i Martinus!" Cassandra rodnar.
"Okej, okej! Vi är båda kära i en av tvillingarna, men nu tar vi och pratar om nåt annat!" jag skrattar och himlar med ögonen.

"...och sen bara gick han!" Cassandra avslutar berättelsen om hennes dejt med någon random kille med att dramatiskt slå ut med händerna.
"Omg! Vilken idiot!" utbrister jag och skrattar. Cassandra stämmer in, och, kanske omedvetet, saktar vi in. Vi är nästan framme vid skolan. Nästan framme vid Marcus. Jag försöker trycka bort just den tanken, men det kan inte hjälpas. Han är fast. Inlåst i min hjärna och hjärta.
"Omg, jag ser dom!" viskar Cassandra upphetsat.
"Ta det lugnt!" viskar jag, men jag är lika uppspelt som hon. Marcus, Martinus, Tess, Tilda, Elli och Kevin sitter på den höga muren som omringar skolgården. Dom verkar hålla i en flaska, och dom skrattar en massa.
"Tänk om man..." "Såg ni när..." "Och ja ba...." är det enda man hör där uppifrån. Men mitt hjärta hoppar ändå över ett slag när jag får syn på Marcus. Som om han känner min blick, tittar han ner och möter min blick. Och så ler han mot mig!

Okej, så det här är första kapitlet! Skriv gärna i kommentarerna om ni tycker den är bra eller om den behöver förbättras, och ge gärna kapitlet en stjärna! Det var typ det, och nästa kapitel kommer snart!(: