Han som förändra mitt liv/M&M

5.

Jag stirrar på den tröj-lösa Martinus som står i köket. I Cassandras kök. Vafan gör han här?
"Vad gör du här?" frågar jag och kan inte slita blicken från honom. Ett flin sprider sig över hans ansikte.
"Jag fråga först." jag svarar inte på det. Istället söker jag med blicken efter Cassandra. Hon dyker upp bredvid mig.
"E han inte snygg?" frågor hon med något som liknar vörnad i rösten.
"Cassie, vad gör en halvnaken Martinus i ditt kök?" frågar jag med bestörtnad i rösten. Hon stirrar på mig.
"Vad tror du?" ett leende smyger fram på hennes läppar.
"Ni har väl inte...?" börjar jag. Cassie rodnar.
"Nej, inte än!" väser hon. Just det. Martinus står ju i rummet.
"Kan jag prata med dig, Cassandra?" frågar jag så diskret jag kan.
"Vi pratar ju?" svarar Cassandra oförstående.
"I enrum!" väser jag.

Jag tar tag i Cassandras arm och drar iväg med henne. Hon ger Martinus en sista blick och följer med mig.
"Vad? Du skämmer ut mig!" fräser hon och tittar nervöst mot köket. Jag drar in Cassandra i hennes rum och stänger dörren.
"Vafan tror du att du gör?!" nästan skriker jag. Cassie stirrar skrämt på mig.
"Vad? Du vet att jag gillar honom! Jag hade faktiskt väldigt tur, han klaga på att han låg efter i matten, och jag sa att jag kunde hjälpa honom. Så följde han med mig hem, och vi pluggade lite. Men sen kysste han mig, och den ena saken ledde till den andra! Jag trodde du skulle vara glad för min skull!" säger hon sårat.
"Det skulle jag ha vart, om det inte var det faktum att Martinus är en fuck boy! Och att han försökte kyssa mig idag!" säger jag lågt. Cassandra stirrar på mig. Blicken i hennes ögon är glasklar. Hon är förbannad.
"Hur vågar du?! Du har fått en av tvillingarna, men nu vill du ha den andra också! Du är ju sjuk!" jag skakar på huvudet.
"Så är det inte alls! Kevin sa också..."
"Åh, så det är en tredje!" nu är Cassandra riktigt förbannad.
"Sluta Cassandra! Du vet vem Kevin är, låt mig bara förklara, varför skulle jag..." Cassandra avbryter mig.
"Jag tycker du ska gå nu." hennes röst är lugn.
"Snälla Cassie..." hon öppnar dörren utan ett ord. Jag tittar in i hennes ögon, och jag förstår att hon verkligen vill att jag ska gå. Det är inte bara nåt hon säger.
"Okej. Jag går." Jag vänder mig om och går ut genom dörren. Martinus har förflyttat sig från köket till hallen, och nu står han där med ett belåtet leende.
"Hon trodde inte på dig, eller hur?" Han ser så belåten ut, och jag kan bara inte ignorera det.
"Jo, det gjorde hon. Hon sa faktiskt att jag skulle be dig gå." Han ser inte lika belåten ut längre, men han ser inte heller övertygad ut.
"Jaså, och det ska jag tro på?" frågar han och höjer på ögonbrynen.
"Ja. Hon vill att du ska gå!" Jag öppnar dörren och försöker trycka ut honom. Cassandra får hata mig hur mycket hon vill, jag tänker inte låta henne bli sårad av Martinus! Men Martinus rör sig inte ur fläcken, och flinar bara med höjda ögonbryn mot mig. Lyfter han upp mig, går ut genom dörren och slänger mig på marken. Det är tre trappsteg upp till dörren, och även fast det inte låter som ett långt fall, känns det som det. Jag tappar andan, och oförberedd som jag var slog jag i huvudet. Nu dunkar det, och jag ser lite suddigt. Jag tittar upp, och ser Martinus stå på trappan, med armarna i kors över det bara bröstet.
"Försök inte ens." säger han, vänder sig om och går in. Jag hör tydligt när låset klickar igen.

"Amber, snälla kan du och Hedvig komma över?" säger jag till mobilen.
"Of course! När kan vi komma?" frågar Amber. I bakgrunden hör jag Hedvigs röst fråga nåt. "Varför ska vi komma över förresten?" frågar Amber, "det var Hedvig som frågade." lägger hon till.
"Jag ska på dejt, och jag vet inte vad jag ska ha på mig!" klagar jag. Jag utelämnar det faktum att jag inte kan fråga Cassandra, och att det är därför jag ringer dom. "Och ni kan komma när som helst!" fortsätter jag snabbt.
"Oh, vad spännande, vi kommer om tjugo minuter!" Amber lägger på, och jag sätter mobilen på laddning.
Amber och Hedvig är mina kusiner, Amber är sjutton, precis som jag, men Hedvig är mycket yngre, bara tio år. Men, bara för att hon är yngre betyder det inte att hon har sämre klädsmak, i vissa fall har hon till och med bättre än vad Amber har. Vi brukar alltid åka till centrum eller stan tillsammans, och vi skulle ha träffats oftare, men dom bor nästan tjugo minuter bort, och det finns inte så många bussar mellan ställena vi bor på.
Jag går in i köket för att ta nåt att äta, och det slutar med att jag äter Nutella rätt ur burken. Mitt huvud gör fortfarande ont, och jag är orolig för Cassandra, jag är osäker på vad jag ska ha på mig på dejten, tänk ifall det bara var ett prank? Så, det är dom ursäkterna jag använder för att rättfärdiga det faktum att jag äter upp hela burken. Men men. Det är heeeelt okej. 
Sen går jag till mitt rum, och sätter på mig skönare kläder:

Sen slänger jag mig på sängen med mobilen, och kollar snap. Jag kollar snap, och ser att jag har fått två från Amber. 

2 min senare:

Jaha. Och dom här kom för tre minuter sen, så dom kommer säkert om jättelång tid. Så vad skulle jag göra nu? Just när jag låg där och funderade plingade det på. Jag flög upp och sprang till dörren. Vem kunde det vara?