Del 3

161 3 0
by liselotteahlgr2
by liselotteahlgr2
                                    
                                              Jag vaknade tidigt nästa morgon för att packa min bag och åka till pappa. Samtidigt som det kändes vemodigt och jobbigt att åka ifrån mamma, så visste jag att detta var vad som var bäst för både mig och mamma. Jag hade sminkat mig och gjort mig i ordning. Mamma var redan klar då jag kom men jag såg henne stå och röka utanför vår husdörr. Jag gick mot kylskåpet och tänkte därefter att det kanske ändå var onödigt. Jag fick ihop det till en macka och åt den. 
                          Ytterdörren öppnades snart och mamma kom in. ''Jaså, där är du.'' Säger hon och gestikulerar med armarna och ler ett snett leende mot mig. Jag avskyr dig och du avskyr mig så tur att du ska få slippa mig nu tänkte jag tyst för mig själv och drog med mig min bag ut till mina skor. ''Jag kommer sakna dig mitt hjärta, men vi båda vet ju att det blir bäst såhär'' sa hon och gick ut genom dörren för att starta bilen. Jag suckade tungt och snörade på mig skorna.
                          Bussen stod redo precis då vi kommit fram. I mina tankar hade avskedet ifrån mamma skett lätt och smärtfritt men nu kändes det att allt var mitt fel och att allting inte hade hänt om det inte vore för mig. Med en tår glidandes nedför min kind gick jag ur bilen och med bestämda steg bort mot bussen med min tunga bag hängandes över vänsteraxeln. Jag bara hoppades och bad om att få må bra igen och att kunna le ett lika äkta leende som jag gjorde när jag var i kontakt med mina fina vänner och såg Oscar's tweets på twitter. Där var min äkta glädje.
                          Jag slumrade till ett tag och vaknade av ett pipande ljud. Några påstigande. Jag sneglade upp och snyggade till frisyren och kläderna lite och satte mig tillrätta i sättet. Jag kollade twitter och såg en massa fina tweets som fick mig le men ingen som hade skrivit just till mig. 
                          Jag kom till stationen och hoppade av. Jag stoppade musik i öronen och gick sakta men säkert till min pappas kontor var i närheten av stationen, lyckligt nog. Jag som brukade vara så lat av mig tog hissen upp och ringde till pappa. ''Hej, jag är här nu.'' Jag la på och släppte ner väskan på golvet med en häftig duns. ''GUMMAN!'' Pappa kom ut med ett stort leende på läpparna och kramade om mig. ''ÅH VAD JAG HAR SAKNAT DIG MIN ÄLSKADE DOTTER, NU SKA ALLT BLI BRA.'' Och för första gången i verkliga livet, log jag.