Varulv i Blodet

Kapitel 9

ÅNEJ, ÅNEJ, ÅNEJ!
Vad ska jag göra? Jag kan inte säga ett ord! Tänker jag

"Vanessa? Vad är det?" Undrar Katarina.

Ida måste ta bort hypnosen, men hon sprang iväg! Liam kanske kan!

Jag håller upp båda händerna, och försöker få Katarina att förstå att hon inte ska oroa sig.
Sen vänder jag mig om och börjar springa till Liam som står och pratar med sina kompisar.

Jag tar tag i hans tröja och börjar dra honom därifrån.

"Vanessa? Vad fan gör du?" Undrar Liam förvånat.

Med mina händer försöker jag att förklara att jag inte har någon röst, för att Ida tog bort den.

Men Liam fattar inte! Han bara börjar att skratta, hans kompisar med.

"Vafan gör du? Är det charader?" Frågar Liam roat.

Jag gör en stor facepalm, alla tittar på mig nu! Alla frågar mig vad det är för fel, alla skrattar åt mig. Jävla Ida, vart tog hon vägen?

Jag tar tag i Liams tröja igen och drar honom bort från idrottssalen.
Eftersom att våran lärare är sen så missar vi ingen lektions tid, tänker jag.

Jag drar in honom i en skrubb. Han tittar förvånat på mig.

"Nu måste du säga vad du gör? Varför pratar du inte?"

Det är det jag försöker att berätta, tänker Jag irriterat.
Jag hittar ett papper och en penna och börjar att skriva ner allt. Jag visar honom lappen sen. Han läser snabbt igenom den och nickar.

"Jaha, du borde ha sagt det från börj... juste du kunde ju inte prata, aja, men jag kan nog fixa det här" säger Liam.

Han tittar med sina lysande limegröna ögon in i mina. Det ser ut som att han koncentrerar sig hårt. Plötsligt känner jag hur det är som en klump i halsen som försvinner.
Jag harklar mig och öppnar munnen för att prata:

"Hallå......Det funkar! Tack så mycket!" Säger jag och pustar ut.

"Men, varför hypnotiserade hon dig?" Undrar Liam.

"Ja, det skulle jag också vela veta, av någon anledning så var hon sur på dig,  hon ville besegra HuvudUlven utan dig."

"Sur på mig?..... det kan jag inte förstå?" Säger Liam och skrattar osäkert.

"Jo, nått måste du ha gjort, säg nu!" Säger jag irriterat.

Men då slås skrubb dörren upp och ett par nyfikna klasskompisar tittar in. Då märker jag att jag och Liam står väldigt nära vandra.

"Oj oj oj, stör vi?" Undrar en av Liams kompisar och flinar.

"Har dom kysst varandra?" Hör jag hur Katarina viskar till Sara

"Hörru nykomling,  du kan inte bara dra iväg med våran kompis sådär" säger en annan till mig irriterat

Jag och Liam får panik, och båda försöker att förklara samtidigt att vi inte har kysst varandra. Men ingen hör, alla bara pratar i mun på varandra. Tillslut kommer våran idrottslärare och stoppar oss.

"Vad gör ni alla här?" Undrar han.

Alla börjar prata i mun på varandra igen. Alla försökte att säga att jag utan anledning försökte att kyssa Liam, samtidigt försöker jag och Liam försvara oss.

"Tyst, tyst, jag bryr mig inte riktigt i vad ni två har gjort, men nu ska vi ha lektion!" Säger läraren och går med bestämda steg därifrån.

"Men vad gjorde ni då?" Frågar en av Liams kompisar

"Vi.... vi gjorde... jag menar..... alltså vi..." börjar Liam, han tittar på mig för att få stöd, men jag kommer inte heller på en bra ursäkt.

Jag blir röd i ansiktet, vi har inga ursäkter, vi kan ju inte säga sanningen heller!

"Haha, det är helt uppenbart att ni kysstes, jag menar kolla på er, ni är ju alldeles röda i ansiktet" säger en av Liams kompisar och skrattar.

Det blir den värsta lektionen jag någonsin har haft!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

(Efter lektionen i omklädningsrummet)

Jag sitter i ett hörn av omklädningsrummet och bara vill dö! Jag har skämt ut mig så mycket som det bara går!

Sara, Katarina och Lovisa kommer fram till mig.

"Så... Vanessa kan du berätta vad ni egentligen gjorde?" Säger Sara

"Vi kysstes iallafall inte! Vi.... bara prata.." säger jag.

"Om vad?" Undrar Katarina

"Uhmmm... alltså" börjar jag, men då slås dörren upp och Ida kommer in i rummet.

"Ida! Där är du ju!" Säger Sara glatt

"Ja, förlåt för att jag bara gick från lektionen" säger Ida lågt

Hennes isblå ögon möter mina. Hon ser lite skyldig ut.
Hon går fram till mig och ger mig en lapp, sen går hon därifrån.

Sara, Lovisa och Katarina tittar förvånat efter henne.

Jag öppnar lappen, där står det:
Möt mig i biblioteket, efter skolan!