!

Kapitel 1

Rädslan har ett hårt grepp om henne. En av dem två männen i rummet, står helt stilla och inspekterar henne där hon sitter bakbunden med en stor bit tejp över munnen, stolen ser ut att vara av äldre modell. Den andra mannen går runt i ett rum som luktar och ser ut att vara en gammal källare.

Hur kunde hon hamnat där, varför just hon. Hon är helt normal, arbetar i kassan på Ica. Hon lever ensam med sin katt. Har aldrig begått något brott, eller brutit någon regel. Hon har alltid varit den där fina flicka som lyssnar och agerar efter någon annans ord och regler. Hennes föräldrar har aldrig låtit henne vara ute efter tio, och hon har haft stränga regler om alkohol och tobak. Hon har alltid tänkt att dem här reglerna har varit eftersom att hennes föräldrar brydde sig om henne. Hennes familj var ju den perfekta enligt omvärlden. Hennes kompisar var ofta ute hela nätterna och drack alkohol, samtidigt som hon sitter ensam i sitt rum.

Det var aldrig direkt något familjemys med film och popcorn som hon ofta önska sig och ville ha. Utan hennes pappa var ofta full. Han var aldrig aggressiv mot henne. Men mot hennes mamma, han slog hennes mamma på fredagskvällar när han hade fått i sig all öl som han hade köpt under veckans gång. Han köpte aldrig all öl på samma gång, det kunde förstöra helt för honom. Han var nämligen chef på polisen i säter. Det gick inte för sig att någon som kände igen honom också såg honom köpa öl i mängder på systembolaget.

På fredagskvällarna åt Lisa Larssons familj alltid en köttbit den var blodig, det dyra köttet var köpt av alla dem tillgångar deras familj hade genom hennes pappas välbetalda jobb. Innan middagen ens har börjat dukas fram klockan 18:00 har hennes pappa redan druckit för många av den billiga starkölen. Under middagen fortsätter han hälla ned den billiga ölen i halsen. Lagom när dem ätit klart och Lisa har börjat plocka undan efter familjen, är pappan full. Hon hör från köket där hon plockar undan att pappan vid namn Anders tjafsar med hennes mamma, som vanligt. Hon är inte förvånad längre, inte rädd eller något annat. Hon liksom bara lyssnar, tar in. När det började något år innan försökte hon ingripa, säga stopp och be pappan att sluta men då fick hon bara ett elakt och ironiskt skrik tillbaka. Han hade sagt åt henne att hålla sig undan om hon inte ville ha en snyting också. Det hade skrämt henne så mycket så hon inte hade vågat göra något mer. Alltid när hon var klar med att duka av brukade hon försöka komma ihåg hur många slag det hade låtit som hennes mamma hade fått ta emot. Hon kunde höra det, hon förstod.

För att slippa ta emot slag mot sig själv gick hon bara förbi, försökte att inte kolla på dem. Bara gå förbi, bara gå förbi brukade hon tänka. Ofta kunde hon hålla blicken borta, men dem gångerna hon inte klarade av det fick hon syner hon inte ville ha. Hon kunde se sin mamma gråta och be hennes pappa att sluta medans han då bara gav henne en ondskefull blick och uttalade orden "aldrig, jag gör vad jag vill med dig" orden ekade i det stora vit inreda vardagsrummet.

Resten av kvällen satt hon ofta själv i sitt rum, sitt lilla rum. Dem bodde i en stor lägenhet, med många rum och smakfull inredning. Men hennes rum var inte som resten av den stilrena lägenheten. Det var litet, och det enda fönstret som fanns där inne hade hon täckt med en svart gardin. Alltså var det alltid mörkt där inne. Hennes mamma, Marika sa ofta att hon borde ta bort den svarta gardinen men hon gjorde aldrig det.

Hon mådde nog aldrig bra när hon var i den åldern,

Under en tid mellan 12-15 års ålder mådde hon faktiskt dåligt. Hon levde med ständiga självmordstankar som ofta blev till planer som slutade i verklighet. Hon hade ett grovt självskadebeteende, hon skar sig med olika vassa föremål.

Från en början var det naglarna när det inte räckte använde hon bordsknivar för att senare gå över till köttknivar och liknande men sen slutade det ändå med att hon förstörde pennvässare och rakhyvlar för att komma åt dem vassa rakbladen. Hennes armar och ben var fulla av sår på den tiden. Från första början testa hon det en gång med sina naglar, hon fick en känsla av lättnad i kroppen. Att byta den psykiska smärtan mot fysisk hjälpte, det gav ett otroligt lugn.

Från början räckte det med naglarna någon gång i månaden. Men efter ett tag räckte det inte och hon var tvungen att använda andra medel, och det gick också från någon gång i månaden till en till två gånger i veckan. Såklart slutade det inte där, tillslut var hon så långt gången i ett destruktivt beteende och beroende att det inte gick en dag utan att hon behövde tänka på det, och göra det mot sig själv.

Sätta ett rakblad mot huden och se huden dela sig och blodet rinna var hennes vardag. Senare gick det inte mer än några timmar mellan gångerna hon satte rakblad mot huden. Såren hon skapade hade gått från att knappt dela huden, till att vara djupa, flera centimeter breda. Hon var ofta på akuten och sydde sår, hon gick igenom ett tiotal operationer där det skulle laga senorna hon hade skurit av på sig själv.

Hennes pappa tyckte till en början att det var så pinsamt att hans dotter hade ett grovt självskadebeteende att han ljög på akuten. "Hon ramlade"  "Det var katten". Ja han kom med massa olika förklaringar till att han dotters kropp var full av sår och ärr, små och stora. Dem var oftas tveksamma när vi kom ditt tredje gången på en vecka och det var katten igen.

Hon kommer ihåg en sjuksköterska som hade pratat med henne när Anders hade gått ut för att prata med två kompisar som han stött på där på akuten.

Sjuksköterskan vid namn Anna hade frågat henne hur hon mådde. Med det vanliga fejk leendet sa hon att hon mådde jättebra, som hon alltid svara när någon fråga.
-Du har varit här varje dag jag har jobbat den här veckan, tre gånger hjärtat. Jag och ganska många som har träffat dig här, tror att din pappa ljuger. Anna titta på henne med snälla ögon.

Anna log ett sånt där leende som betydde att hon kunde berätta.

Det gjorde hon inte såklart, trots att Anna sa att dem skulle larma till soc och bup för att vara på den säkra sidan.

Men nu satt hon här i en mörk källare med händerna fast bakom en stol och munnen över tejpad. Hon kunde verkligen inte förstå att hon satt där. Hon såg på mannen som stod framför henne, det var kanske fem meter emellan dem. Han bara stod där och kollade på henne. Han började någonstans ovanför hennes huvud, för att sen gå nedåt. Hans blick fastnade någonstans under hakan, hon förmodade att det var på hennes bröst. Hon hade ju inga kläder på sig. Han fortsatte ned för att sen gå upp igen.

Hon kunde inte låta bli att skämmas över ärren som täckte stora delar av hennes kropp. Hon skämde ofta över dem, dem var inte alltför sällan dem satt käppar i hjulet om man säger så. T-shirt och linnen, hade hon aldrig på sig inte heller magtröjor eller korta shorts. Att bada på sommaren hände oftas inte, folk kolla ju. Deras blickar var nedvärderande, dem kolla på henne med skräck i ögonen.

När hennes egen mamma hade sagt till henne att hon inte fick ta av sig jackan när dem var på restaurang, förstörde hennes självbild och självförtroende helt. Hon hade precis börjat acceptera och försöka att sluta dölja, så kom dem orden från hennes mammas mun.

Lisa Larsson, så möts vi igen kom det från mannen som cirkulerade runt i rummet. Hon förstod inget, vadå möts igen. Hennes puls gick från hög till mycket högre, rädslan dunkade i hennes kropp.

Ett slag riktas mot hennes bakhuvud och allt blir svart.