Pappas Prinsessa

Bröstet brinner, Musklerna värker och hela min kropp skriker efter vila. Men jag fortsätter ändå. Hela mitt fokus ligger på en punkt i fjärran. Det är dit jag ska. Om det så ska kosta mig livet. När jag kommer fram? Då ska jag springa ännu längre.

Jag hör deras tunga steg bakom mig. De som vill mig illa. Jag ökar farten, tvingar mig själv att springa ännu lite fortare. Trots att det gör så ont att jag bara vill lägga mig ner på marken och skrika.

Bilden av en liten flicka har etsat sig fast på mina näthinnor och jag ser henne framför mig var gång jag stänger ögonen. Endast fyra år gammal. Med tunt, blont hår uppsatt i klumpigt gjorda tofsar. Jag minns så väl hur hon den morgonen bönat och bett om att jag skulle sätta upp hennes hår. Jag hade så klart gett med mig. Hon var ju min lilla prinsessa. Hennes vilda hårtesar hade varit så lena mellan mina fingrar. Trots att jag misslyckats totalt med frisyren hon bett om och luggat henne minst ett hundratal gånger så hade hon när hon såg sig själv i spegeln slängt sig i min famn och borrat in näsan i mitt bröst

Jag ser ner på min tröja. Blod. Tjockt, mörkt och varmt.

Minnet av hennes ögon tycks borra sig in i min själ. Så vackra, så livfulla. De lös när hon skrattade. Jag hade sett livet långsamt rinna ur dem. Jag hade känt hur hennes kropp blev slapp i min famn. Den späda, lena kroppen jag älskat så. Ett lik i mina armar.

Plötsligt viner ljudet av ett skott genom luften och jag faller handlöst ner mot asfalten. När min kind träffar den inser jag att allt är över. Jag har ingen chans att fly ifrån dem nu. Jag tappar andan och jag försöker desperat att finna den åter samtidigt som tårarna förblindar mig. En sprängande smärta sprider sig ifrån vaden och jag kvider. Jag är helt hjälplös gentemot de svartklädda männen bakom mig.

Så jag skriker.

Jag skriker tills lungorna värker och slår i raseri nävarna mot asfalten tills de är blodiga. När en av männen brutalt tar tag i mina armar och försöker dra upp mig ifrån marken kämpar jag emot. Sparkar och slår mot allt som rör sig. Jag gråter så att snoret rinner och hulkar våldsamt.

Under min kamp kan jag inte tvätta bort minnet av henne. Minns alla de gånger hon trilskats vid sängdags. Hur hon lagt sig på golvet och vevat med armar och ben för att hindra mig ifrån att komma åt henne. Hur hennes hjärtskärande skrik åt mig att sluta vinit genom luften. Hur jag ignorerat dem och fortsatt.

En annan man tar tag om mina fötter och ytterligare en om mina lår. Jag dras upp ifrån asfalten som nu är täckt av blodstänk. Mina nävar fäktar vilt omkring mig och jag hugger i luften med tänderna. Försöker att träffa kött men misslyckas gång på gång.

"Rör dig ur fläcken och jag skjuter." Något kallt möter min hals och jag stelnar till i mina vilda rörelser. Mina armar faller ner längs mina sidor och jag sväljer hårt. Pipan rycker till av adamsäpplets rörelse och mannen vars finger ligger spänt mot avtryckaren trycker pistolen ännu lite hårdare mot min hals. Hoppet är ute för mig. Men vad de kommer att göra är hundra gånger värre än döden.

"Snälla, döda mig. Bara få allt överstökat." Min kropp börjar skaka. Jag förlikar mig med tanken på att dö. Ett läskigt lugn lägger sig över mig. Snart är allt över. Snart är jag återförenad med min vackra lilla prinsessa. Minnet av hennes lena hud ligger färskt i mina fingertoppar. Hon hade varit så skön, så perfekt. Döden kommer att föra mig till henne. Jag väntar på skottet som aldrig kommer.

Istället så ger bara männen varandra en kort blick innan de brutalt fortsätter att släpa mig bort. De fortsätter att dra ut på slutet. Hur mycket jag än ber dem så dödar de mig inte. Varför kan de inte bara avsluta mitt lidande? Så som jag avslutade hennes. Varför kan de inte bara skona mig?

Ett par handklovar i metall stängs hårt runt mina handleder innan de ställer mig tryckt mot en vit bil. Marken runt mig färgas röd av mitt blod. Jag uppfattar några ord ur männens lågmälda konversation.

"Ta honom till grytan." Rädslan kommer som ett knytnävsslag och min kropp börjar darra värre än innan. Sättet som mannan säger det på sänder rysningar längs min rygg. Jag rycker i mitt handfängsel och skriker åt dem. Det blir mest en otydbar sörja av hesa läten, kvidanden och några konsonanter här och var. De möter mig bara med hårda, föraktfulla ansikten. Kan de inte se min smärta? Kan de inte förmå sig att känna ett uns av medlidande över min ånger?

Jag behöver komma bort härifrån, på ett eller annat sätt. Jag slår huvudet hårt framåt, mot plåten på bilen jag står tryckt mot. För varje slag går en stöt av smärta genom min kropp och för varje sekund glider jag längre och längre bort ifrån verkligheten. Min kropp tappar orken och mina slag blir inte riktigt lika kraftfulla som innan men det spelar ingen roll. Jag har redan lyckats. Jag omsluts av ett till synes ändlöst mörker. Mina tankar blir aningen luddiga.

Äntligen borta ifrån verkligheten. Jag ger ifrån mig en suck av lättnad. All smärta är som bortblåst. Jag vet att jag bara prokrastinerar konsekvenserna av mina handlingar genom att förtränga alltsammans men för en stund tillåter jag mig att slappna av. Jag har bara denna stund innan helvetet bryter lös. Undra hur länge det kommer att vara. Förmodligen inte tillräckligt. Jag flyter bort. Känns det som i alla fall. Det är svårt att avgöra i ett hav av mörker.

"Pappa?" Hennes mjuka, oroliga röst når mina öron. Jag försöker att slå upp ögonen men de är tunga som bly och mörkret fortsätter att omsluta mig. Jag försöker att tala med henne, lugna ner henne då hon verkar upprörd men jag får inte fram ett ljud. Hennes röst hörs igen, denna gång ett kvävt skrik.

"Sluta pappa!" Jag känner igen den så väl. Rädslan i den får mig alltid att känna mig så viktig. Bara jag kan trösta henne. Bara jag vet vad hon behöver.

"Nej! Du får inte!" Jag hör hur hon gråter. Jag är oförmögen att göra något. Smärtan och ilskan flammar upp i mig över hjälplösheten. Jag upptäcker att jag kan röra armarna och sträcker ut dem för att fumla med händerna i luften.

Jag möter en kropp i mörkret. Men inte hennes lilla småbarnskropp. Mina händer möter en muskulös rygg och ett par breda axlar. En stor kalufs pryder huvudet och ett präktigt skägg hänger ner för hakan.

Det är jag. Ett andra jag.

"Nej!" Jag följer ljudet av hennes skrik med fingertopparna och finner hennes hud i mörkret. Jag försöker att lugnande stryka mina händer över hennes rygg, det brukar funka någorlunda. Ännu en av mina egna händer gör dem sällskap. Hon fortsätter att skrika och streta emot men tillsammans med mig själv håller jag fast henne.

I mörkret hör jag en gylf som öppnas och ljudet av tyg som dras mot hud. Hon snyftar högt och jag stryker henne långsamt över kinden.

"Shh" säger jag i kör med mig själv. Jag inser att det andra jaget gjort likadant som jag. Det får mig att känna förtroende för honom. Den mannen går att lita på. Han är ju jag.

Jag känner hur mitt andra par händer tar ett stadigt grepp om hennes höfter. Hon skriker till och stretar emot.

Jag backar. Det är dags för mig att klara mig själv. Jag verkar ha kontroll över situationen.

Jag hör ett öronbedövande skrik ifrån henne och hur jag själv frustar till. Känner en viss stolthet. Jag vet hur man tar hand om henne.

Hon är ju ändå pappas lilla prinsessa.