Han som förändra mitt liv/M&M

7.

Jag stirrar på tjejen som står böjd över mig. Hope. Marcus FLICKVÄN. Jag trodde jag var Marcus flickvän. Eller, inte riktigt än, men om han har en flickvän, varför bjöd han då ut mig på dejt?
"Eh, kan jag prata lite med dig?" frågar Marcus jag med spänd röst. Hope ser förvirrad ut.
"Okej." Marcus ser nervös ut.
"I enrum?" säger jag och min röst är på gränsen till ursinnig. Marcus suckar.
"Okej." Upprepar han. "Hope, kan du vara snäll och gå och hämta lite snacks till oss? Det finns en kafeteria på våning ett." säger Marcus, och Hope går villigt ut ur rummet.
"Vad håller du på med?" väser jag, och Marcus tittar ner i marken. "Våga inte ignorera mig, Marcus! Hur kunde du ge mig falskt hopp om att du faktiskt gillade mig när du har en flickvän?" anklagar jag och min röst låter patetiskt ledsen.
"Jag gav dig inte falskt hopp! Jag gillar dig, på riktigt!" Marcus ögon är bedjande.
"Men du har en flickvän! Varför berättade du inte det?" frågar jag sårat.
"Jag glömde.." mumlar Marcus. Jag hoppar ur sängen och ställer mig med armarna i kors över bröstet.
"Du ba glömde berätta att du har en flickvän? En ursnygg flickvän som heter Hope?" frågar jag och höjer på ögonbrynen. Det drar kallt runt benen och jag tittar ner. Genast inser jag att jag bara har på mig en tunn, vit sjukhus klänning som är nästan genomskinlig. När jag tittar upp inser jag att Marcus också har märkt det. "Hallå!" säger jag stöt och Marcus blick  hoppar upp till mitt ansikte.
"Jag gillar dig verkligen, Vera. Jag gillar dig mer än Hope." jag himlar med ögonen.

"Bevisa det." säger jag utmanande. Marcus blick låser sig i min.
"Visst." så går han runt sängen, lägger händerna på min midja, böjer sig ner och kysser mig. Jag flämtar till, men kysser honom tillbaka, och hela världen försvinner. Det enda som finns kvar är jag, Marcus och hans läppar mot mina. Mitt huvud snurrar och alla problem i världen försvinner för ett ögonblick, ett ögonblick som varar för evigt. Eller, åtminstone tills Hope öppnar dörren.
"Jag visste inte vad ni ville ha, men jag tog cola och chips..." Hope avbryter sig när hon får syn på sin pojkvän stå och kyssa sin så kallade kusin. Allt kommer rusande tillbaka, och jag kommer ihåg Hope och jag egentligen är arg på Marcus. Jag hör något falla till golvet. Hastigt släpper Marcus mig och tar ett stort steg bakåt. Jag stirrar på Hope, som står i dörröppningen och ser skräckslagen ut.
"Herregud." viskar hon. Hon har tårar i ögonen, och jag tycker så synd om henne. Så vänder hon och börjar springa.
"Hope!" ropar Marcus och gör en ansats att följa efter henne, men jag hindrar honom.
"Låt mig prata med henne." säger jag och går ut i korridoren, och följer efter den gråtande Hope. Hon springer så fort att jag nästan tappar bort henne, men tillslut stannar hon i en tom korridor och sätter sig ner, lutad mot väggen. Jag kan se att hon gråter, och långsamt går jag mot henne.
"Hope." säger jag lågt och hennes huvud flyger upp. Hennes blick ser ut att vilja mörda mig.
"Försvinn."
"Snälla, jag visste inte om att du fanns förens idag. Han bjöd ut mig för nån dag sen, och jag har haft en crush på honom hur länge som helst, och han sa ingenting om dig." viskar jag.
"Så du är inte hans kusin?" frågar Hope. Jag skakar på huvudet.
"Nej. Vi blev just kompisar, fast jag trodde han ville bli mer än kompisar. Annars bjuder man väl inte ut nån på dejt?" Funderar jag högt.
"Jag visste att det här skulle hända när jag började dejta honom." Suckar Hope. Jag rynkar pannan.
"Vaddå? Att Marcus skulle kyssa en annan tjej?" Frågar jag förvirrat. Nu rynkar Hope pannan, och hennes ögonbryn dras ihop.
"Marcus? Är det Martinus tvillingbror? Vad har han med det här att göra?" Ånej. Om Hope var tillsammans med Martinus, då måste det vara Martinus som är på sjukhuset, och det betyder att... ånej, jag kysste Martinus!