Han som förändra mitt liv/M&M

8.

"Snälla Marcus, du måste lyssna! Jag trodde det var du, jag.." Marcus avbryter mig.
"Hur kunde du, Vera? Jag trodde du gillade mig?" Marcus drar händerna genom håret. Så fort jag fattade att det var Martinus på sjukhuset rusade jag hem, och brydde mig inte om att doktorn sa att jag fick ta det lite lugnt dom närmaste dagarna, och åkte raka vägen hem till Marcus.
"Jag sa ju att han såg ut precis som du!" Upprepar jag och tårarna bränner bakom ögonlocken.
"Hur kunde du inte se att det inte var jag?" Frågar Marcus. "Tänk om jag gick och kysste nån annan tjej och sen sa att hon såg ut som du, skulle du bli glad då?" Säger Marcus och jag ser att han är sårad.
"Snälla..." viskar jag. Jag vill inte förlora honom innan han ens var min.
"Kan du bara gå?" Säger Marcus entonigt, och han står vänd bort från mig.
"Snälla..." upprepar jag.
"Gå." Jag vänder mig om och går ut ur Marcus rum. Påväg ner för trappan hör jag dörren öppnas. Å snälla säg att det inte är Martinus! Tänker jag och vet inte riktigt vad jag ska göra, men det slutar med att jag står blickstilla i trappan, oförmögen att röra mig. Så börjar någon gå upp för trappan, och jag står plötsligt ansikte mot ansikte med...Cassandra! 
"Vera, vad gör du här?" frågar hon nervöst.
"Jag träffade Marcus, vad gör du här?" Cassie rodnar.
"Jag ska träffa Martinus." Åh. Så hon tror att han fortfarande är kär i henne? Stackars Cassie. Fast samtidigt är jag arg på henne för att hon inte lyssnade på mg
"Åh, fast han är inte hemma..." säger jag och låtsas vara lite tveksam till att fortsätta.
"Jaha, vart är han då?" frågar hon och ser lite orolig ut.
"Han är ute med sin flickvän, Hope. Hon är såååå snäll! Inte konstigt att han dejtar henne!" ler jag, och kan se Cassandras ansiktsuttryck från oroligt och irriterat till ledset och sårat. 
"Han har...han har en flickvän?" viskar. Jag låtsas inte höra.
"Aja, jag måste gå!" säger jag glatt och rusar ner för trappan, ut genom dörren och hela vägen hem. 

Jag är ensam hemma, då min mamma är på jobbresa eller nåt sånt. Eller, jag trodde jag var ensam hemme tills Amber och Hedvig plötsligt kommer rusande.
"Herregud, du skrämde vetter ur oss!" klagar Amber och kramar om mig. 
"Vad har du på dig?!" utbrister Hedvig och jag skrattar. Jag har visst fortfarande på mig sjukhuskläder. 
"Du har ju på dig sjukhuskläder!" säger Amber förfärat. "Vad gjorde du på sjukhuset?"
"Jo, min kompis hamnade i bråk och jag gick i mellan och blev slagen rätt så hårt i huvudet." förklarar jag.
"Din kompis? Du menar Cassie? Det är inte likt henne att hamna i bråk." tänker Amber högt.
"Jag har andra kompisar än Cassie, Amber." Svarar jag. 
"Har du?" utbrister hon. "Vad heter dom?" jag himlar med ögonen.
"Kevin, Marcus. Och så är jag rätt bra kompis med Elli, Tess och Tilda." Okej, jag har aldrig pratat med Tess, Tilda eller Elli, men Marcus och Kevin känner dom så det räknas ju typ.
"Ohhh, vem av dom är det du skulle på dejt med?" undrar Hedvig glatt. Jag suckar och tittar ner i marken.
"Det blir nog inget, tjejer." Min röst är ledsen.
"Va? Varför det?" Frågar Amber förvirrat.
"Han gjorde typ slut med mig."