Rädda Mig

Kapitel 8

Saras ledlösa kropp ligger på en britts i fängelsehålan och hon övervakas av en man med en lång röd mantel. Han ser på henne med kärlek i blicken  och sedan vändes hans blick mot cellen bredvid hennes. Johan satt på golvet och snyftade av självömkan då hans dotters blod rann in i hans cell. Han försökte febrilt få det att sluta rinna in mot honom men lyckades inte. Han kände sig på ett sätt grym när han berättat för sin bror att hans dotters kropp låg och blödde i cellen intill och om det inte vore för hennes magnifika krafter hade hon varit död vid det här laget. Elden hade skadat henne svårt men lite vatten hade snabbt fått henne att läka. Det som hennes kropp kämpade med nu var herrens mörka magi som hon hade fått i sig när han stack henne med kniven. Hennes immunförsvar kämpade mot knivens mörka kraft och Mikael visste inte om hon skulle klara av att stöta bort den eller om mörkret skulle bli en del av henne. På ett sätt hoppades han att hon skulle kunna stöta bort mörkret eftersom hennes väsen var så rent.  Samtidigt ville han att hon frivilligt skulle ansluta sig till herren. Men för att det skulle gå behövde hon vara mörk på insidan.  "Snälla Mikael låt henne inte dö." Snyftade Johan. "Hon är din brorsdotter du borde bry dig om henne snälla hon har aldrig gjort som jag gjorde." Mikael skrattade lite i tanken när han hörde sin brors bönande. Patetiskt. Tänkte han innan han vände sig om med ett hånflin på läpparna. "Du förtjänar inte att ha någon i livet broder. Hade du gått med dem den dagen de tog mig och dödade vår moder hade detta aldrig hänt." Johan såg ut som om någon gett honom ett knytnävsslag i magen. "Jag vet" viskade han och återgick sedan till sitt snyftande. Han väntade en stund till innan han viskade genom sina snyftningar. "Sara jag älskar dig." Mikael visste att hon kunde höra vad Johan sade genom sin dvala men sade inget. Han ville inte att hon skulle älska sin lögnaktige far. Han förtjänade inte att ha funnit kärleken. Den som Mikael aldrig skulle få en chans till och Johan förtjänade inte en vacker dotter som Sara. Han borde inte ha fått något annat än olycka i livet efter modern men han hade ändå allt. Mikael å andra sidan hade aldrig fått något gratis.

 Han hade börjat med att sitta i en fängelsehåla nästan ett år eftersom herren ville att han skulle brytas ner lite innan han blev omvandlad. Mikael hade fått en cell nära tortyr kammaren så han hörde konstant hur fångar skrek och bad om att de skulle sluta slå dem. Flera gånger hade han gråtit sig till söms efter att det blivit plötsligt tyst. Vilket han förstod innebar att fångarna dött. Om de klarade sig genom tortyren brukade de släpas förbi honom skrikandes i smärtor. Vridande sig i plågor från vad de blivit utsatta för. 

Efter att han blivit rädd för sin egen skugga blev han utdragen ur cellen och han fick äta en fin middag vid herrens sida. Det hade bara varit han och herren vid bordet och till skillnad från någon annan som Mikael hade mött under året pratade herren med honom. Frågade om hur han mådde och undrade vad Mikael ville med livet. Mikael blev på något sätt stolt över att få vara så nära en så betydelsefull  person att han inte ville annat än att vara i hans närhet. Dagen efter middagen började han träna ensam i sitt rum. Han blev snabbt starkare och snabbare än  alla andra soldaterna i hans egen ålder och herren blev intresserad av honom som säkerhets vakt i hans personliga gard. Mikael hade självfallet varit ärad till att ha sin post men han visste aldrig riktigt om herren var helt nöjd med honom. Inte förrns den dagen då den gamle generalen dött och herren skulle lämna hans mantel vidare till den näste generalen. Herren hade då med ett leende på läpparna slängt den runt Mikaels hals och fått hela landets befolkning att hurra för honom.  Sedan dess hade Mikael varit till havs plundrande byar på jakt efter de magiska blonda barnen. Men även på jakt efter hämnd på brodern som svikit honom.

Nu låg den perfekta hämnden framför honom. Brodern skulle se sin dotter vända sig emot honom och resten av den goda världen så som hon var menad till att göra. Mikael hade inte mer än tänkt tanken när ett vrål spreds genom fängelsets murade väggar och Sara reste sig ståtligare än någonsin. Hennes svarta klänning var nu vit som snö och hennes raka hållning kunde visa vem som helst vem det var som bestämde. Hon var ljusets blomstrande drottning som inte skulle vika sig för det mörker som konstant trängde sig på.

Johan hurrade i sin cell när Sara gick rakt igenom den stängda cell dörren och fram till Mikael. "Farbror led mig till din herre." Sade hon och med ens hade Mikael inte längre kontroll över sin egen kropp. Han tog Sara i armen och ledde henne som den drottning hon var genom korridorerna fram till herrens personliga svit. Där stannade han och öppnade dörren åt henne. Sara log och sade."Låt ingen annan än mig gå ut och in genom den här dörren" Mikael ville inte lyda henne men hans kropp var inte med honom. "Ja min drottning." Svarade han mot sin inre protest innan han ställde sig framför dörren. Hon log igen och klev in innan hon skapade ett kraftfällt runt sin kropp. Det gjorde att Herren inte skulle kunna skada henne utan att bli skadad själv vilket betydde att hon skulle klara sig i rummet. Herren skrattade när hon skred in i hans kontor och hon gav honom en kall blick. "Så den unga damen har vaknat nu?" Frågade han  hånande innan Sara lätt sade."Du ska visa mig respekt." Med ens böjde herren huvudet och var tyst en minut innan han sade. "Önskar min dam något att dricka?"