flickan och döden ; )

TOWER

Jag kunde se hela stan. Mitt svarta långa hår dansade i den starka vinden och min vita teaterklädning med. Om jag kollade ner kunde jag se dom tutande bilarna som var flera hundra meter under mig och höra deras klagofyllda låt. Höga byggnader brede ut sig så långt ögat kunde nå. Dom flera hundrameters höga byggnaderna hade mörka färger och flera tusen fönster. Jag kunde se min egen spegelbild i en av dom stora byggnaderna som var tvärsemot mig. Byggnaderna hade magnifika former. Vissa som vågor och andra som lutade som om en tornado drog i dom. Jag själv stod på en byggnad. "Byggnaden utav glass "Kallas den. Man kunde se igenom den lika lätt som genom vatten. Jag kände mig alltid sårbar när jag var på scenen och spelade "flickan på vatten" För att dom enorma fönstren stod på båda sidorna om mig. Blod rann som en flod ner från min arm och droppade ner på golvet och en mörkröd pöl bildades vid mina fötter. Jag såg mig runtomkring. Det var inte förens nu jag förstod vad jag hade gjort. Hur jag hade skärt mig med en kniv, sprungit upp för trapporna, till taket utan att någon hade märkt mig och sedan hoppat upp på takkanten. Och nu stod jag här. "Var det här det rätta beslutet"? Har jag nu frågat mig själv hundra gånger. Men jag ville inte veta svaret. "Jag tänker bara göra det", skrek jag till byggnaden som var tvärs över mig i hopp om att jag skulle få mod. Och det fick jag. Jag hoppade och jag kände luften dra i mig som om den i hopp skulle sakta ner mig eller till och med fånga mig men istället gick det snabbare och snabbare jag kunde se marken närmare och närmare mig. Jag var inte rädd tvärtom, jag njöt av det. Jag sträckte ut mina armar och ben och njöt när vinden, som vatten rann genom mina fingrar men istället för neråt, uppåt. Den enkla vita klädningen rörde sig smidigt i luften, som en fjäder.

Jag kollade upp mot den blåa molnfria himlen och log." Nu är jag nära marken".

                                                                                    Döden

Jag öppnar mina körsbärsröda ögon och ser bara ljuset framför mig. Jag finner mig liggande på ett vitt golv med armar och ben utsträckta. Jag ställer mig långsamt upp och ser mig omkring vit, vit och åter vit. Vart jag en kollar ser jag bara vit, som ett vitt rum utan slut. Jag börjar springa rakt fram men hur jag en långt springer tycks jag endå vara på samma ställe. Efter en stund vilket jag tror kan vara timmar stannar jag. Jag sätter mig ner men inte för att jag är trött för det är jag inte alls. Mitt hjärta dunkar inte snabbt faktum är att jag inte känner att den dunkar alls. Jag läger handen vid hjärtat men jag kan inte känna några hjärtslag alls. Jag kollar på min arm men blodet är borta och jag har inget er heller. Jag är inte rädd men det kanske borde jag vara. Jag har aldrig varit rädd. inte när jag borde ha varit det precis som när jag var liten och jag klättrade upp i ett träd. Oftast tappade jag balansen och min farmor fan mig hängande med bara en arm fast i grenen. Men jag grät inte och jamade att jag behövde hjälp utan istället skrattade jag och mina körsbärsröda ögon med. När dom på något sätt lyckades ta mig ner brukade jag oftast skratta och då sa min farmor alltid: "Men lilla söta Eloande vad har du gjort"?

Jag log när jag mindes min farmor. Plötsligt ser jag att min vita klädning vid axel är fult med blod och jag kan känna hur blodet rinner ner för halsen och magen och stannar vid mina mjuka vita kortbyxor som jag hade på teatern. Mörkrött blod bildar en pöl vi mina ben. En kroka sitter på min axel och har borrat in sina klor djupt in i mitt kött. Men jag kan inte känna någon som helst smärta och jag bryr mig inte heller för hade jag en anledning? Krokan dök upp från ingen stans på min axel. Den glor på mig med sina nästan igen dragna ögon men sedan släpper taget från min axel och glider ner spektakulärt på det hala kala golvet och glor på mig med sina gula små ögon. Fjädrarna är vita som snö och näbben gul och blank som guld. Blodet har försvunnit både från klädningen och golvet och det finns inte en enda fläck kvar. Krokan flyger upp högt upp i luften och börjar kretsa runt om kring mig i en stadig bana. Jag ställer mig upp och följer den med blicken. Plötsligt öppnar den sin näbb och jag kan se blanka vita tänder vassa som svärd." Bryr du dig inte så är du fri, känner du inte så är du fri .kraksade den. Plötsligt dök en tavla upp från ingen stans precis som krokan några meter ifrån mig. Krokan dök mot tavla och försvann lika snabbt som blixten och efter krokan var det inget kvar utan några fjädrar som sakta men säkert landade på det kala golvet men tavlan fanns kvar. Den var bara några meter ifrån mig. Den en meters höga rektangelformade ramen var av äkta silver med väldigt små vitta runda stenar som täckte hela ramen men det fanns ingen bild, faktiskt inget alls. Man kunde se rakt igenom den men ändå kändes det som om den hade ögon. Den iakttog mig, det kände jag. Det kändes som om den kunde se rakt igenom mig. Jag kände mig sårbar och naken. Plötsligt hördes en röst som var precis intill mitt öra och den viskade med en låg röst: här är väggen ut...Här är väggen ut till friheten. Jag stod blixtstila och jag var faktiskt... rädd. Känslan borrade sig rakt in i hjärtat som en pil. Rösten väckte rädslan inuti mig så mycket att jag var nära på att börja gråta. Jag ville springa därifrån och gömma mig med i ett hörn men jag kunde inte röra på mig. Jag stod som fastfrusen. Rösten började igen: Fem steg till det vita riket. Fem steg till friheten. Det frusna greppet släppte och jag kunde röra på mig igen. Det kändes som om en sten hade släppts från mina axla. Jag kände hur tavlan drog mig till sig och tillslut började jag gå mot den med mjuka lätta steg. När jag var bara en meter ifrån tavlan blev jag som fastfrusen som om någon lindade ett rep runtomkring mig och skräcken välde upp inom mig. Då hörde jag rösten igen vid örat som viskade: "Ett steg till svaren på alla dina frågor". Och så släppte den greppet om mig. Men jag ville inte gå mera. Den sista meningen skrämde mig. Jag ville inte ha svar på mina frågor! Inte en enda! Hon satte sig ner på golvet. Tavlan iakttog henne medans tårarna rann ner för hennes kinder. "Vill du inte ha svar på alla dina frågor? Vill du stanna här? Jag torkade mina tårar med baksidan av handflatan och såg på tavlan. Jag släppte fram ett litet leende och tavlan försvann.