Fucked Up Life

• Kapitel 1 •

Evelyns perspektiv

Det var ett år sen, jag kan inte fatta det. Just idag var det ett år sen Austins gäng och hans gäng träffades och allt det slutade i kaos. Nu, nu bor jag i USA i Miami. Tillsammans med Matt.

Hur det kunde bli såhär jag jag ingen aning om. Efter vad som hade hänt blev jag förkrossad och låste in mig i mitt rum och kom aldrig ut på flera dagar. Jag gick ner vikt och hamnade i en ond cirkel. Jag fick anorexia efter ett tag. Allt blev bara, fel.

Efter händelsen tog Matt mig och vi drog, tog första bästa flyg till USA och det blev till Miami. Pengar var inget problem så vi köpte en fin lägenhet och vi försökte starta ett nytt liv men det tog sin lilla tid. Eftersom Matt var ganska efterlyst i England så kommer rykten till andra länder så vi lever inte helt safe om man säger så. Det finns gäng här också. Gäng som kände han eller någon annan som kände honom. Man kommer aldrig ur detta.

Men nu sitter jag iallafall här ett år senare och kan fortfarande inte få honom ur mina tankar, min älskade.

- You can't stay here forever Evelyn, you have to let him go. Hör jag Matt säga bakom mig och jag släpper min blick från den otroligt intressanta lyktstolpen utanför mitt fönster och tittar på Matt som står i dörröppningen med armarna i kors och ser på mig med en ledsam blick. Jag känner hur mina kinder blir blöta av tårarna som rinner ner för mina kinder. Tårarna som aldrig verkar ta slut.

- Yes I can, he have my heart in his hands and will always have it. Säger jag med en grötig röst. Matt kommer fram till mig och tar tag i min hand och jag reser mig upp. Han sveper sina stora armar runt in taniga och beniga kropp medan han drar mig intill sig.

- I know but you're slowly destroying yourself love. Säger Matt mot mitt hår och jag snyftar till av att han kalla mig love, han brukade alltid göra det. 

Smärtan är oändlig. Det finns inget hopp längre, inte som förut. den som håller mig över ytan fortfarande är Matt, utan honom skulle jag vara borta för längesen. Då skulle jag iallafall vara tillsammans med honom. Men nu är allt förstört, hela mitt liv. Varför tog han in mig i hans liv om han inte hade tänkt att leva det med mig? Även om jag vill tycka att han är en idiot som lämnade mig kan jag inte det. Jag älskar honom för mycket.

Men jag har varit vid min gräns många gånger, så många gånger att jag tror Matt tröttnat på mitt eviga tjat. Snart lämnar han väl mig också. Så lämnas jag kvar här, för att sakta ta dö på mig själv i mitt eviga sörjande. Jag kommer sluta som en ensam förfärad tjej som ingen kommer vilja våga ta kontakt med för att de vet att hon är så förstörd att det inte är någon ide att försöka göra henne hel, det är ändå försent.

Men samtidigt som jag tänker på hur eländigt mitt liv är så kan jag inte undgå att tänka att han fortfarande finns där ute. Levande. Även fast det är en på miljonen att det är sant så är det något inom mig som säger att han lever och väntar på mig. Och samtidigt tänker jag på vad jag kunde gjort för att göra att det som skedde inte gjorde det. Men det lönar sig aldrig till, det som är gjort är gjort och det finns inget jag kan göra åt det.

- I know. Mumlar jag ut efter ett tags tänkande. Men det är det som är skönt med Matt, han står alltid ut. Han är van vid att jag inte svarar direkt utan att jag tänker så extremt mycket att allt jag gör blir en aning försenat kan man säga.

- You're so thin... It's scary. Mumlar Matt och jag krånglar mig ur hans grepp och sedan lägger jag blicken på honom. Jag är väldigt smal och tunn. Man ser alla mina ben i min kropp nästan och mitt ansikte ser livlöst ut. Jag är ful. Även om han skulle komma tillbaka skulle han inte vilja ha mig ändå, jag är för ful för att kunna vara tillsammans med någon som honom i så fall.

- Don't remind me of it. Viskar jag tyst medan jag går och sätter på mig en tjocktröja över den långärmade tröjan jag bär.

- I'll go for a walk, I'll be home in about twenty minutes. Säger jag och förvånar mig själv att jag ens sa de orden. Det var längesen jag gick utanför mitt rum ens. Matt verkar också ha blivit chockad av min mening men nickar sakta.

- Be careful. Call me if something happens. Säger han och jag mumlar ett svagt "yes" innan jag går mot hallen och sätter på mig mina converse och går ut i de varma vädret. Man kan tycka att det är konstigt att jag går i långärmad tröja och långa byxor när det nästan är trettio grader varmt men jag har blivit så obekväm med att visa min kropp att jag föredrar att alltid täcka över den.

Jag går nerför trottoaren och möter flera människor som lägger en sned blick på mig men jag ignorerar dem. Jag är van. Mina hörlurar är nästan på högsta volym och jag är helt inne i min värd men stannar upp för en sekund. En kille med brunt hår med ryggen vänd mot mig ger mig rysningar, något inom mig får mig att vilja gå fram till honom, något säger till mig att det är just han. Men det kan vara vem som helst, vad tänker jag med? Varför kan jag inte bara ge upp? Han är död.

Jag fortsätter gå med blicken neråt backen och tar en snabbare väg hem. Det var ett misstag att gå ut. Jag visste inom mig att jag bara skulle må sämre om jag gick ut, varför gjorde jag det ens? 

Jag öppnar lägenheten till vår lägenhet och går in men trampar på något. Min blick åker ner och jag ser en röd ros som nu är tillplattad. Jag tar upp den och ser en liten lapp på sidan.

- Ma- mer hinner jag inte säga innan jag läst på lappen. Med en fin handstil står det.

To Evelyn.

Jag känner igen handstilen men vågar inte tro på det. Det kan vara vem som helst.

-------------

Hej älsklingar! Nu är äntligen första kapitlet uppe! Hoppas ni gillade det och att ni fortsätter att läsa den här boken, mycket kommer att hända! Puss och kram E<3