Tusen saker värt att leva för

2: cigarrettrök

Jag var skräckslagen.
Med svettiga handflator, hår som stod rakt upp och en alldeles för spänd käke gick jag genom skolans gula korridorer. Trots att Vera fortsatte prata på om allt och ingenting bredvid mig, så kände jag mig ensam och avklädd. Sårbar.
Jag råstirrade på hörnet i slutet av korridoren, beredde mig på att se hans ansikte.
Han som sett mig när jag var som skörast, han som sa hej och därmed på något sätt hamnade innanför mina murar, kanske just för att när vi träffades så var dem aldrig där.
Jag ville inte möta honom, för det skulle betyda  att den jag som ingen kände till, den hemliga versionen av mig fanns, och den skulle inte gå att gömma om han var i närheten.

Vera var problem nummer två.
Hennes babblande var på sitt sätt bra, för det höll mig upptagen. Men skulle jag stöta in i Coda, så skulle han vilja prata med mig om igår kväll. Med Vera bredvid skulle inte det funka, hon skulle ställa för många frågor. Det var visst hennes uppgift som en av mina närmsta vänner, så jag klandrade henne inte, men det var just därför jag inte vill ha henne i närheten.
Samtidigt gav tanken av att gå omkring här själv mig mild panik, och jag skulle känt mig som en ensam antilopkalv i mitten av en savann full av lejon.

Av en slump vände jag mig om, mot dörrarna vi kom ifrån.
Hjärtat stannade när jag såg hans bruna hår hängandes ner över ansiktet, gungandes i rytm till hans steg. Trots att han var så långt borta att han nyss måste ha passerat in genom dörrarna så började mina tankar rusa.
Först såg han mig inte, hans ögon var klistrade i en bok, men som om han kunde känna min blick kollade han upp och utan att hans blick hann landa på någon annan frös hans bruna ögon fast i mina.
Jag började rusa och mumlade 'vi ses' till Vera när jag såg att han lade ett bokmärke i boken. Han ville prata med mig, och det kunde jag inte hantera just nu.
Han ropade mitt namn efter mig, men jag tror inte han gjorde någon större insats att egentligen följa efter mig.
Istället för att springa in på lektionen, vars sal jag passerat, messade jag Daniel, som jag visste hade sin cykel i stället vid parkeringen och sa att jag lånade den.