Fucked Up Life

• Kapitel 2 •

(bjussar på en bild på Matt)

Evelyns perspektiv

När man är van med de kalla och blöta vintrarna i London blir det stor skillnad när man nu bor i Miami där det är flera grader varmt när det är minusgrader hemma i England. Men jag får vänja mig med det, som det ser ut nu så kommer jag och Matt inte flytta härifrån än på ett tag.

- I miss London. Mumlar jag medan jag tittar på Matt som sitter på andra sidan soffan och tittar på tv. Hans blick byter plats och tittar nu istället på mig, han suckar.

- Me too, actually... Säger han och jag ler snett. Ett mer medlidande leende än ett glatt. Matt ger mig ett medlidande leende tillbaka och öppnar sina armar i en gest att jag ska komma och lägga mig i hans famn, vilket jag också gör. Jag säger inte nej till en välkomnande famn. Särskilt inte om det är Matts.

- I miss everyone, even Ryan. Säger jag och kan inte undgå att skratta lite på slutet. Första gången jag skrattar på väldigt länge. Matt skrattar han också så att hela hans mage skakar vilket får mig att fnittra mer.

- Oh you were the last person I thought would say that. Skrattar Matt.

- me neither. Fnissar jag och kollar på Matt som redan kollar på mig. Han ler så att hans ögon lyser, även när dessa dagar har varit långa sorgliga och tråkiga så har han ändå alltid funnits där. Jag borde verkligen säga hur mycket jag uppskattar det till honom. Så det är precis det jag tänker göra.

- You know Matt, I'm happy that I'm with you in this situation. You make everything i little bit better. Viskar jag fram och han ler stort.

- I'm happy to hear that love, that something I do actually make someone happy. Skrattar han samma gör jag.

- What more do you miss about home? Frågar jag efter en stunds tystnad. Matt rynkar på ögonbrynen och tänker ett tag.

- I miss my brother. Mumlar han och tittar upp i taket ingen drömmande blick. Jag ler lite, jag ser att hans hjärna spelar upp minnen åt honom och jag ser hur han ser tillbaka på dem med glädje.

- What's his name? Frågar jag nyfiket och han kollar återigen på mig.

- Brandon, he's my twin. But I'm ten minuters older. And to be honest, I'm the hotter one. Säger han och ler stolt, jag nickar och skrattar.

- Now you, tell me the one you miss the most. Säger han med en glad ton men mitt går bara neråt bör jag tänker på dem. Jag har fortfarande inte tagit kontakt med min familj eller Cassidy, det är för farligt än och jag tror att det aldrig kommer bli helt okej att träffa dem. Det var verkligen ett farväl sist jag såg dem. Ett hemskt och sorgligt farväl.

- It's your family you thinking about. Säger Matt och jag nickar och en liten tår faller ner från min kind. Matt är snabb med att torka bort den och han ger mig ett varmt leende.

- Don't cry sweetheart, tell me some good memories! Säger han glatt och jag nickar och tänker efter.

- My little brother and I, we used to go out to the park in the middle of the day and lay down on the green soft grass, looking up to the sky and think of what the clouds' looked like. Säger jag drömmande och ler för mig själv. Jag ser i ögonvrån hur Matt tittar på mig med en kärleksfull blick. På vilket sett den är kärleksfull vet jag inte, om den är som vän eller inte. Men det bryr jag mig inte om. Jag tänker på minnena som spelas upp i mitt huvud, på hur jag och Dylan var med varandra och så tänker jag på Cassidy, alla gånger vi tok shoppat och sedan gått hem och haft modeshow för varandra. Jag tänker på det minnen som alltid kommer förbli minnen. Dem som fortfarande binder mig till min familj även när jag vet att jag aldrig kommer träffa dem igen. Så har jag minnena som påminner mig om hur det brukade va när allt var som vanligt.

- That's a really beautiful memory. Säger Matt och jag kommer tillbaka till nuet.

- Yes I guess it is... Viskar jag fram och kollar in i Matts ögon som är inborrade i min blick. Vi ligger länge och bara kollar in i varandras ögon tills jag bryter ögonkontakten när jag inser att våra ansikten åker närmare och närmare varandra. Det skulle kännas fel. Så istället vänder jag ansiktet mot tv:n och fortsätter att kolla på det gamla how I met your mother avsnittet som går just nu. Jag vet att Matt fortfarande sitter och kollar på mig och att stämningen mellan oss är spänd. Jag sväljer hårt.

- Do you want to see a movie or something? Frågar jag i brist på något annat att säga. Sedan känner jag att jag måste kolla på honom. Han har fortfarande blicken fastklistrad på mig men nickar sakta. Jag tar dosan till tv:n och går in på Netflix och sätter på Suicide Squad innan jag lägger mig tillrätta fortfarande i Matts famn, bara en aning obekväm i situationen. Filmen sätts igång och även fast jag tittat på den tidigare så älskar jag den fortfarande, den är alltid lika spännande. Men den här gången kan jag inte koncentrera mig på filmen, den enda som jag kan koncentrera mig på är hur jag känner att Matts blick hamnar på mig då och då och hur den stannar där och kollar igenom min lilla vägg och ser rakt igenom mig. Jag ryser till varenda gång.

- What are you looking at? Frågar jag tillslut men fortsätter att han min blick på tv:n. Han skrattar till.

- You. Säger han kort och min blick landar på honom. Han ler försiktigt men jag visar ingenting, tror jag iallafall.

- Why? Mumlar jag, dock rädd för svaret jag kommer ifrån. Stämningen är spänd på något sätt, det är den aldrig med Matt i vanliga fall.

- Because you're beautiful. Mumlar han medan hans kinder blir en aning rödare. Jag tvekar, jag kan inte detta. Det går bara inte. Det är fel.

- Matt... mumlar jag men hinner inte säga mycket mer innan hans läppar kraschat in i mina och kysser dom mjukt medan jag inte gör någonting. Han masserar mina läppar mjukt medan mina är där alldeles orörliga. Allt känns bara fel. Jag öppnar mina ögon när han släppt från "kyssen". Han tittar nervöst på mig och jag skakar på huvudet och ställer mig upp och ska precis gå in i mitt rum. Men det plingar på dörren och jag vänder mig sakta om och kollar mot ytterdörren. Sedan går jag sakta fram mot den och böjer mig ner och tar upp den röda vackra rosen på golvet. Jag kikar ut genom kikhålet på dörren men ser ingen utanför. Jag kollar istället på lappen som är fastspänd i rosens stjälk. Mitt hjärta stannar. Det står samma sak som på förra rosen, med samma välkända skrivstil.

To Evelyn.

--------
Hej på er! Hoppas ni gillade detta kapitel och att ni har en fantastiskt dag så ses vi! Puss och kram E<3