Om vampyrer fanns

Kapitel 2

Jag vaknar av min extrema törst efter färskt blod. En gång har jag fått dricka direkt från en människas hals. Men då jag råkade tappa kontrollen över mig själv och eftersom människan bokstavligt talat tappade huvudet, får jag nu bara drick från blodpåsar som Isaiah stulit från sjukhuset. Men det blodet är något helt annat. Det är kallt och tjockt och smakar bara järn jämfört med det varma välsmakande som finns i människans kanaler.

Jag slår upp ögonen och ser mig förvirrat omkring i sängen men kommer snart ihåg vad som hände igår kväll. Jag reser mig upp i sittande ställning och gäspar stort.

Efter 20 minuter har jag sökt igenom hela lägenheten för att se om Isaiah var kvar, eller om han var ute och jagade oskyldiga människor med sina sylvassa tänder. Det andra alternativet var det rätta. Jag har också duschat, men valde att avstå från frukosten av det faktum att jag bestämt mig för att göra som Isaiah. Jag måste ju kunna kontrollera mig själv om jag skulle hamna i en nödsituation. Dessutom är jag så sjukt less på att dricka ur påsar..
Jag överväger tanken att ringa Isaiah, då jag vet att han skulle misstänka något direkt. Jag går ut i bara ett linne fast jag vet att jag kommer sticka ut rätt mycket såhär i kyliga mars. Jag orkar inte bry mig. När jag ändå ska ut och suga blod från folk är det ju inte något märkvärdigt. Nä, vampyrer fryser inte ett dugg, vilket är rätt bra av ekonomiska skäl. När jag springer ner i trapphuset med två trappsteg i taget blir begäret ännu starkare och jag får nästan vrida nacken ur led på mig själv för att kunna motstå frestelsen att kasta mig över kvinnan med ett litet barn i famnen. Fan. Kvinnan stannar upp och kollar undrande på mig. Hon frågar hur jag mår. Jag kollar på henne och hon måste ha sett min vampyr sida, för hon skriker högt och börjar springa. Jakt instinkten tar över och efter några millisekunder står jag framför henne med huggtänderna synliga och röda irisar. Det lilla barnet som ser ut att vara i två-års åldern gråter medan kvinnan skriker. jag kastar mig över henne hon tappar barnet. Den lilla kroppen faller handlöst ner mot trappstegen av sten. Jag klänger runt kvinnans hals och suger frenetiskt i mig så mycket blod jag förmår. Barnet har tystnat och jag tycker mig inte höra några hjärtslag. Jag känner hur kvinnan blir alldeles slapp i mina armar, inte förrän då förstår jag vad jag har gjort.
"Men vad fan", Isaiah kommer gående upp för trappan och stannar vid det livlösa barnet. Han sätter sig på knä och stryker med handen över den lena kinden. Själv står jag bara och försöker fatta vad som faktiskt hänt. Kvinnan har sjunkit ur mina händer och ligger, även hon död. Med nerblodade händer och mun, står jag där medan tårarna rinnandes.
"Där ser man", säger Isaiah och reser sig från barnet. Han går fram till mig och torkar bort några tårar från mina kinder. Jag snyftar och känner mig barnslig. Jag är rädd. För mig själv men även för Isaiah. Jag är ett monster. Ett avskyvärt blod sugande monster. Usch.
"Sånt händer", säger Isaiah till min förvåning, och sedan kramar han mig.