King Of The Radio

kapitel 2

⭐️Filippas Perspektiv⭐️

Jag satt ner i mitt rum och spelade på Say Something av A Great Big World på min keyboard, vilket man kan kalla min deppresion låt då varje gång jag är ledsen så spelar jag den. "Filippa kan du komma upp?!" Ropade kvinnan jag hade kallat mamma i 15 år, jag suckade och sköt ut stolen och klampade surt upp för trappan. "Vad?" Frågade jag med en väldig tjurig ton på min röst, det tog mig inte lång tid att märka av den korthåriga kvinnan sitta i köket smutta på en kaffe kopp. "Filippa detta är Cecilia Sandman din biologiska mamma" Sade Erik, även om hennes namn lät bekant så fokuserade jag inte på det, utan på kvinnan som log ett varmt leende emot mig. "Hej Filippa, vad stor dun är, senaste gången jag såg dig var du bara några månader" Sade hon och jag såg tårarna som fyllde hennes ögon. Jag ville krama om henne och gråta men endå var jag ledsen över att hon adopterade bort mig och jag vill ha några svar först. " Hej" mumlade jag och kollade ner på det ljusa trä golvet. "Gissar att du vill ha lite svar" Sade hon och jag nickade och slog mig ner på en stol i köket. " Jo jag blev gravid med tvillingar, en son och en dotter, men dottern hade på något sätt inte utvecklas färdigt och sonen föddes i oktober medans dottern föddes i november. Under den tiden hon var kvar i magen så fick jag ta hand om sonen som blivit deprimerad, jag visste inte det var möjligt men tydligen om tvillingar separeras bara några minuter efter födseln så hamnar dem i en depression, och det gjorde sonen, han slutade aldrig skrika, han grät natt in och dag ut. Och det tärde på mig och din pappa och våran ekonomi rasade drastiskt och vi kände av att vi ville det bästa för våra barn så när du föddes sen den 22 november så valde vi att adoptera bort dig tills vi hade byggt upp vårat hem igen, men under tiden så skildes jag och Magnus och då fick vi börja om på ruta ett igen, och det är det som har tagit sådan tid innan vi har kontaktat dig. Jag ber så hemskt om ursäkt men jag ville ditt bästa." sade hon och mina tårar rann ner över mina kinder, jag reste mig upp och kramade om kvinnan som var min mamma.

"Så vill du flytta hem igen eller vill du stanna kvar här?" Frågade hon och jag hummade, " Jag vill ju träffa min familj men jag vill inte lämna alla jag känner här heller" mumlade jag och hon nickade med en förståerlig blick. "Vi har pratat med dina vänners föräldrar och..."

☀️Nästa dag☀️

"Ska vi få följa med dig till stockholm?!" gormade både Emma och Cattis, folk i korridoren kollade konstigt på dem, men dem märkte inte av det. "Eller följa med och följa med, mina föräldrar har pratat med era och efter ca 1 mån i Stockholm ska dem flytta upp och då blir vi heltids Stockholmare" förklarade jag och dem log stort. "Jaa, jag som älskar Stockholm " sade Cattis och kramade om mig, sen kom emma och gjorde det samma. "Men Cattis, hur blir det med ludde?" frågade Emma och hon log, äsh vi va bah kks endå så, det finns mycket mer killar i Stockholm see duuuu" sade hon och vi suckade. "Hopplös är du"mumlade jag ovh hon log. "Ja vet"