Fucked Up Life

• Kapitel 4 •

Evelyns perspektiv

Dagarna gick och allt var i princip som det vart nu under det senaste året. Förutom att jag faktiskt har skaffat mig ett jobb och så en sak till också. Rosorna. Dom har fortsatt kommit varje dag. Ibland en per dag och ibland två till och med. Jag tror dom har blivit runt 60 stycken nu. Det är helt sjukt. Vem är det som skickat dom? Jag har mina idéer. Men det är något jag nästan inte vill våga tro på. Det finns en chans då att jag blir extremt sårad. Så jag tänker mest att det kanske är en psyksjuk människa som tappat vettet och inte har en aning om vad den gör.

- You're going to be late Ev. Come on! Skriker Matt från hallen och jag tar min handväska och springer ut i hallen till en stressad Matt. Matt skjutsar alltid mig till jobbet på morgonen, egentligen kan jag cykla eller gå men eftersom allt är lite ostadigt just nu och man inte vet vilka som lurar bakom hörnen så vill han vara med mig. Han säger att han är skyldig mig det. På något sätt. Jag förstår inte direkt, om det är någon som är skyldig något så är det absolut jag ändå? Men vi har haft den diskussionen många gånger nu, om han ska skjutsa mig eller inte och det är alltid han som vinner då han alltid har bättre motargument.

Stämningen mellan oss, jadu vad ska man säga om den? Jag kan inte säga att den är som förut, för helvete heller att den är det. Nej nej. Den är spänd men det har varit värre om man säger så. Det rullar iallafall på. Med lite smått stela konversationer hit och dit.

- Let's go girl. Säger han och öppnar ytterdörren och jag smiter ut med ett litet leende på läpparna. Matt åker i hastighets rekord till mitt jobb som ligger mitt i centrum. Jag jobbar på ett ganska känt café och vi har ofta många kunder. Allt från ungdomar till de lite äldre. Precis som det ska vara. Man får träffa alla sortens människor, dom lite trevligare och de lite mer "jag vill ha min kaffe så fort som möjligt så jag har inte tid att vara trevlig".

- Thanks for the ride Matt. Säger jag när jag öppnar bildörren på Matts svarta Range Rover och han ler mot mig.

- No problem darling. Is it the regual time? Frågar han.

- Yes 4 PM. Säger jag glatt och Matt nickar och jag stänger dörren och går mot caféet. Jag öppnar dörrarna och jag möts av Joana som möter mig med ett leende.

- Hello sunshine! Säger hon glatt och vi möts i en kram när jag kommit in bakom disken.

- Hi Jo. Säger jag nästan lika glatt och vi släpper på kramen och jag går och byter om innan jag börjar göra det jag ska. Dvs diska, ta emot beställningar och stå i kassan eller gå ut med fikat åt kunderna.

Flera "typer" av människor passerar under dagen. Snobbar, medelklass och så vidare och alla har sin egna lilla personlighet som jag alltid måste bemöta med ett leende. Tro mig, ibland är det svårt. Riktigt svårt kan jag säga. Men så är det, vi ska ju va trevliga. Så det hör jobbet är bog bra för mig just nu. Att jag åtminstone måste försöka att vara en aning glad iallafall. Istället för att ligga och grubbla i mitt rum medan Matt är och jobbar. Nej det funkar inte längre. Jag måste ta tag i mitt liv.
Och det är precis vad jag håller på med nu.

Timmarna går och snart slår klockan tre, en timme kvar tills Matt kommer och räddar mig... håll ut sista biten nu Ev...

Jag går ut från toan då jag precis gjort mitt och kommer ut till Joana som precis gett en papperspåse till en lång kille med mörkt kort hår. Det gör ont. Han liknar honom, men det kan inte stämma. Då skulle han väl kommit fram till mig?

- Hey Ev... That guy gave you something. Here. Mumlar hon och jag rynkar på pannan och mitt hjärta sjunker rakt ner i min mage. En ros. Jag kollar på den lilla lappen. Mitt hjärta går i tusen bitar.

Hold on

Står det med en fin skrivstil. Det måste vara han! Vad väntar jag på? Jag måste springa till honom! Jag rusar ut ur caféet och Joana skriker efter mig men jag fortsätter. Jag kollar på gatan men ser honom inte tills jag ser en kille långt bort som liknar honom. Jag springer allt jag har. Tårarna rinner ner för mina kinder.

- Aiden! Aiden wait! Ropar jag så högt jag kan. Han stannar inte. Varför stannar han inte? Folk runt om mig kollar konstigt på mig men jag kan inte bry mig mindre. Jag hinner snart ikapp honom, hoppet ökar i kroppen. Tänk om det är han, tänk om jag får se honom igen. Adrenalinet pumpar i mina ådror och jag lyckas knappa in på honom. Minnen från den tid då jag hade honom nära spelas upp innanför mina blöta ögon och jag är snart framme vid honom. Äntligen. Jag tar handen och stoppar honom och andas lättat ut, konditionen är inte den bästa nu för tiden. Han vänder sig om och jag ler stort men framför mig står bara en främling. Det var inte han.

- Excuse me? Who are you? Säger killen framför mig och jag tar bort min hand och tittar generat ner i backen.

- I'm sorry... I thought you were someone else... mumlar jag sårat han nickar och vänder sig om och går iväg. Jag står kvar. Alldeles stel. Allt hopp är som bortspolat. Vem är det som då skickar dom rosorna? Skriver håll ut? Jag fattar ingenting.

Jag tror jag håller på att bli galen.

---------
Hej alla! Äntligen kommer det här ett kapitel! Tack förresten för de fina kommentarerna i meddelandet! Hoppas ni gillade det så ses vi! Puss och kram E<3