Maya Scar och Natt Fängelset

Jag är en annan människa

Det kändes som om hela min värld rasades samman. Det kunde bara inte stämma. Jag fattade inte.
Ett mummel spred sig från lägermedlemmarnas munnar.
" Men blev inte hon tillfångatagen av Nyx?" Hörde jag någon säga.
Exakt. Det var just det jag blev. Men varför, varför, varför blev jag erkänd av henne då?!
Det måste ha skett något fel. Jag var inte Nyx dotter.

I folkmassan med ungar såg jag honom. Hans ansiktsuttryck var inte svårt att tyda. Äcklad, förrådd och arg.
Jag skakade på huvudet.
" Percy du fattar inte. " sa jag men alldeles för tyst för att någon skulle höra.

Snabbt grep jag tag i min pilbåge och mitt pilkoger och sprang ifrån den släckta lägerelden och alla andra in i den mörka skogen.
Det började ropades efter mig men jag hörde det knappt.

Jag sprang säkert 1 km innan jag stannade upp och hämtade andan.
Ordet varför dunkade i mitt huvud och jag hade fruktansvärt ont överallt i kropp och skäl. Jag skrek och tårarna rann nerför mina kinder. Mina händer drog mig hårt i håret vid hårbottnen i ett desperat försök över att komma tillbaka till verkligheten.
Jag fick svårt att andas och skrek igen innan jag föll ner på knä. Långsamt lutade jag mig framåt och begravde mitt huvud i mina händer och grät ännu mer.

När jag hade sett Percys ansiktet förstod jag vad han tänkte. Att jag hade hjälpt Nyx med att få dit honom i cellen. Jag hade självklart varit immun mot saker och ting eftersom att Nyx är min mamma, så därför kunde jag vara där nere med honom och se hur han plågades.
Percy tänkte nog också på bilden jag målade i skolan i rum nr 123, att jag redan visste att allt det där skulle hända.
Korkade idiot sjögräshjärne Percy! Han måste ju fatta att jag inte ville något av allt det där.

Jag skrek igen över smärtorna i min själ och i just det där tillfället önskade jag bara att jag kunde försvinna ner i marken och ruttna bort för alltid.

Min kropp skakade när jag grät och över kylan som kommit från ingenstans.
Min syn blev suddig av tårar och jag kände mig otroligt svag.
" Evigt krossad och aldrig höra hemma någonstans. Maya Scar, min dotter, det är ditt öde. " sa Nyx i mitt huvud.
" Snälla sluta. Försvinn ur min hjärna. " snyftade jag.
" O Maya, det är lika bra du vänjer dig. Jag kommer allt finnas här. " svarade hon innan hennes röst tonades bort.

Jag andades ut och samlade kraft att ställe mig upp. Men så fort jag stod upp föll jag ner igen.
" Du är svag, Maya Scar. " sa någon.
Jag hade just tänkt skrika till Nyx att hålla käften när jag kom på att hon inte hade en sån där mörk och djup röst. Dessutom hördes rösten inte bara i mitt huvud, utan bakom mig.

Jag tog ett djupt andetag innan jag ställde mig upp igen, den här gången utan att ramla, och vände mig långsamt om.
Dold bland skuggorna från höga träd, men tack till mitt mörkerseende kunde jag ändå se honom, det välbekanta ansiktet som tillhörde Mr. Parkington, alltså rektor, eller Patheron vad jag nu ska kalla honom.
" Vad vill du? " frågade jag och torkade snabbt mina tårar.
" Jag? Jag har alltid velat se dig dö, men din dåraktiga mamma har skyddat dig från mig för länge. " svarade rektor och klev fram från skuggorna.
Har Nyx skyddat mig?
Han bar en brun kostym med en vit skjorta under och röd slips.
Snabbt fick jag tag i min båge spände genast en pil som jag siktade mot honom.
Rektor skrattade.
" Du har lärt dig något iallafall? Ser man på. " sa han och log " Men tyvärr så är du ingen match för mig. Fast oroa dig inte, jag ska göra det snabbt. "
" Vad tänker du göra? " frågade jag med den självsäkraste rösten jag kunde.
Rektor skrattade igen.
" Maya Scar, lycka till i underjordens bestraffningsfält. Nu är det dags att dö. " svarade han innan hans kropp gick från människa till hälften örn och hälften drake.