Tusen saker värt att leva för

5: musik

Veras röst klingade vackert tillsammans med de grova ljuden från elgitarren, och hon gav en vacker ton till den råa musiken. Hon var så duktig, och ljuden som vi tillsammans producerade lät fantastiska. De studsade mot isoleringen vi satt upp på väggarna i Veras lilla källare, och det lät faktiskt bra.
Ändå lät något udda, konstigt. Jag visste att det var mitt fel, jag spelade ur takt, och jag försökte hänga med så gott jag kunde men tankarna på mitt liv just nu ville inte lämna mitt huvud.
1, 2, 3...
Jag försökte driva ut tankarna med siffror att hålla takten med, brände nästan upp min hjärna i ett försök att fokusera på att trycka på rätt strängar, plocka rätt i rätt ordning och svaja med händerna där det behövdes svängande ljud.
Ändå hände det att jag tappade bort mig, spelade för fort eller spelade fel.
Tillslut upphörde Veras ljuva toner och kort därefter la både bas och trummor av. När jag såg upp så möttes jag av hennes ögon på mig. Hennes läppar var ihopklistrade som ett tunt streck, och hon såg undrande på mig.
Jag såg på Daniel bakom trummorna, och på Christina med basen i händerna. De hade också märkt min otakt.

"Ellie, varför spelar du konstigt?" Frågade Vera försiktigt. Jag såg återigen på henne, hon höll mikrofonen i handen och den andra satt mot hennes höft.

Mitt svar till henne blev en axelryckning och en suck. "Förlåt, jag... Jag är bara trött antar jag."

Vera andades tungt, och släppte sin position. Hon drog upp mobilen ur fickan och kollade på tiden, sedan vände hon sig till de andra i bandet.

"Klockan är kvart över nio, ni får dra hem. Vi kör genrep på Torsdag samma tid istället."

Jag drog gitarrens axelband över huvudet och var redo att hoppa ner från den lilla scenen när Vera visslade efter min uppmärksamhet.
"Ellinor." Jag såg på henne. "Eh, vill du stanna här inatt?" Med en nickning svarade jag, och skulle precis ta upp mobilen ur fickan för att meddela moster när hon började prata igen.
"Jag vill gärna prata om saker, sen kan du få skjuts med mig imorgon." Hon såg på mig, och höll tag om mikrofonen när den satt på sitt stativ. Det enda jag kände att jag kunde göra var att le som tack.
Efter att Vera vänt sig bort och börjat krama hejdå till Christina och Daniel så la jag försiktigt ner den vackra kurviga rödlackade gitarren i sitt fodral. Den var min, men sedan några år tillbaka hade jag haft den hos Vera sedan min pappa aldrig låtit mig spela och hotat att förstöra den.
Jag drog min omplåstrade hand över strängarna en sista gång innan jag lät locket falla ner och drog igen dragkedjan. Försiktigt lutade jag fodralet mot väggen och sprang efter de andra när de gick uppför trappan.

___________

Vera sa att vi borde försöka sova när klockan slog tolv för vi var 'ansvarstagande vuxna som hade skoldag nästa dag' men nu var klockan halv två och vi pratade fortfarande. Det låg utspilld quacamole på hennes bänk där jag satt i hennes otroligt sköna skrivbordsstol, och bredvid Vera låg en tom vinflaska som vi druckit upp för länge sedan. Vad jag älskade med Veras rum var att hon nästan behållit barnsligheten i en liten flickas rum, men på något sätt gjort den mogen och cool. När mitt rum i huset jag bodde i hade gråa tejpskadade tapeter med en stökigt skrivbord som vetter mot ett fönster, så hade Vera svarta väggar med kryddade med barnsliga detaljer som regnbågsteman på böcker, eller bomull som hängde från taket som föreställde moln.

Vera fnissade och pratade på. "Sen så nuddade han min arm, och alltså han var ändå hyfsat långt borta så det kunde inte varit av misstag! Visste inte vad jag skulle göra just då och... Och," Vera tog sig för pannan och gnydde lite. "Ugh, jag borde ha hintat till honom? Eller hur?"

"Jo visst. Men det kanske kommer fler chanser?" Svarade jag. Jag älskade att sitta och lyssna på Vera. Det var underhållande hur snabbt hon ändrade humör, och hon hade alltid så mycket att berätta. Hon hade så många historier att det skulle ta en evighet att lyssna på alla. Själv var jag också mycket bekväm med att bara få sitta och lyssna. Jag behövde inte prata mycket, bara nicka, instämma, eller ge feedback. Ibland frågade hon hur det gick med mig, men hon brukade fort byta ämne när hon märkte att jag blev obekväm med att vara i centrum.

Vera nickade instämmande, "Jo det kanske det gör. Nästa gång ska jag inte vara så feg." Hon tog upp vinflaskan för att ta en klunk, men insåg att den var tom. Jag skrattade lite lätt.

"Så, Ellinor!" Sa hon entusiastiskt och slog händerna i knät, klappade sedan på sängen till höger om sig när hon ville att jag skulle komma dit. Jag reste mig upp och satte mig bredvid henne och kastade en av filtarna hon hade över axlarna. Hon väntade på att jag skulle se på henne innan hon fortsatte. "Uppdatera mig, har du hittat någon? Ingen du ens skulle kunna tänka dig?"

Jag skrattade och såg ner på mina händer. Vera trodde plåstren berodde på att jag dragit händerna genom rosenbuskar. Det var vad jag hade sagt till henne.

"Men Ellie!" Sa hon och drog kraftigt ut på klangen. Hon tog mina kalla händer i sina varma, och såg på mig med ett leende. "Vi måste hitta nån till dig. Vi kanske måste tänka större än skolan, om vi ses på café nån dag och spanar? Men du vi kommer aldrig testa internet—"

Jag zoomade ut. Fortsatte le och nicka till vissa saker, men för det mesta försvann jag långt innanför pannloben, djupt in i mitt huvud. Jag var inte ens säker på att jag ville vara med någon. Det skulle bara resultera i smärta, antingen gör man slut eller förblir tillsammans men växer ändå ifrån varann. Och hur vet jag att jag inte blir min mamma inför någon? Hur vet jag att jag inte lägger mig vid dennes fötter och förvandlas till den renaste formen av underkastelse? Eller tvärtom—
Jag avslutade tanken när jag insåg att ögonen brände och jag flämtat högt nog att avbryta Vera.

"Ellinor, sa jag något? Förlåt om jag—"

"Nej, nej, jag bara... Eh, jag vet inte. Det var inte du, förlåt. Det du säger låter toppen, men jag tror jag bara får ta saker som de sker." Jag log utmattat mot henne, och när jag egentligen förväntande mig ett svar från henne så hoppade hon närmare och omfamnade mig med varma armar. I hennes famn kunde jag slappna av och insåg hur spänd jag var. Stormen som var påväg att växa inom mitt lugnade sig, och Vera började prata om nonsens igen. Det gillade jag.

Wiho, 100 läsare :)