You and I? { The Fooo berättelse }

kapitel 1

Tessas perspektiv

De första jag ser när jag öpnar ögonen är vitt. De är så ljust så jag måste blunda igen. Var är jag? Jag hör röster runt omkring mig och mitt hjärta börjar slå hårt. Vem är det?

Jag tvingar upp ögonen igen och för upp handen för att skydda ögonen mot de starka ljuset. De hörs en flämtning innan jag känner ett par näta armar omfamna mig. Jag spärrar upp ögonen och tar ett överaskat andetag. Armarna försvinner i nästa sekund och jag är mött av ansiktet av en medelålders kvinna med långt blont hår och bruna ögon. Hennes ögon är varma och hennes leende är ett av de största jag någonsin har sett.

"Tessa! Du är okej! Jag har varit så orolig" utbrister hon och kramar min hand. Jag försöker återkalla minnet av henne. Om jag har sett henne förut. Fasten hon ser vagt bekant ut så kan jag inte minnas henne. När jag tänker efter kan jag kan inte minnas något alls.

Bakom henne står de två kvinnor i vita rockar. Hon närmast mig ler. Hon har kort blont hår och gröna ögon. Kvinnan som just omfamna mig tar ett steg åt sidan så att de båda rock klädda kvinnorna kan komma fram till mig.

Kvinnan med de korta blonda håret ler och ser ner på ett anteckningblock som hon håller i handen medans jag sätter mig upp.

"Hejsan Tessa. Mitt namn är Victoria och jag är en läkare här"

Jag ser mig om i rummet. Alla fyra väggar är målade vita. Jag ligger ner i något som ser ut som en sjukhus säng. Bredvid sängen finns de ett nattduksbord med en liten växt och en lampa. Till höger sidan om mig finns det en röd dörr. En av de ända sakerna i rummet som inte är vitt. Till vänster om mig finns de ett tillbaka draget draperi och rakt framför mig står de en kille. Mitt hjärta stannar nästan och jag tar ett ljupt andetag. Han ser detta och blinkar åt mig. Jag vet inte hur jag ska känna mig, generad?

Jag vänder snabbt min blick tillbaka mot Victoria.

"Du har tyvärr vart med om en krash där du har tappat minnet. Du har legat i koma i tre veckor men är frisk annars. Den här kvinnan här" Säger hon och gestikulerar mot kvinnan med de långa blonda håret.

"Är din mamma. Och killen där borta, Felix, är en av dina vänner" jag nickar och vänder min blick mot killen, Felix, igen. Han har blont hår och några av de vackraste ögonen jag någonsin sett. Jag vänder snabbt tillbaka min blick mot Victoria igen. Hur kan jag vara så dum? Jag har vart med om en olycka och tappat minnet men här sitter jag och kollar in en kille som tydligen är en av mina vänner.

"Det är inget allvarligt och ditt minne kommer snart att vara tillbaka. Du får gå hem redan idag! Här" Hon sträcker fram ett par svarta shorts och en grön t-shirt som måste va min. Sedan pekar hon mot en dörr som jag inte såg förut. Den är alldelles bakom killen. Jag tackar henne medans jag sakta ställer mig upp. Jag är lite stel men de ska nog gå. Sakta går jag förbi Felix och in genom dörren där jag snabbt drar på mig kläderna. Jag ser på mig själv i spegeln. Genast börjar jag dra fingrarna genom mitt hår för att reda ut alla tovor. Sedan drar jag en ljup suck och öppnar dörren.

Hejsan levande människor på mars. Neh skoja bara. Mena Jupiter. Tja, hoppas ni gillade de. Om ni gjorde de så stjärnmarkera och kommentera vad ni tycker!

/Anna