Tusen saker värt att leva för

6: störda drömmar

Jag vaknade mitt i natten av en smäll lika stark som en explosion.
Mina ögon slogs rätt upp och jag möttes av det vita taket i mosters gästrum. Något var på gång därute, och jag hörde porslin gå i kras. En klump av rädsla byggdes upp i min mage, och kvickt plockade jag upp telefonen från nattduksbordet och messade Vera, trots att hon for till Italien för lite mindre än en vecka sedan. Jag berättade bara för henne att jag hörde något utanför rummet. Hon skulle nog inte svara.

Jag kastade av mig täcket och tog tag om en brevöppnare som låg på skrivbordet. Det kändes lite bättre att hålla hårt om trähandtagets snirkliga utsmyckningar, även om jag visste att jag inte var modig nog att göra något med den.
Mosters röst bröt tystnaden där ute, och hon skrek. Fler saker gick sönder.

Min andning blev ytlig, och det strömmade ut adrenalin blandad med mörk rädsla i mina ådror, reda att explodera ut i handling vilken sekund som helst. Jag borde hjälpa moster, jag—

Min dörr for upp och slog hårt i väggen bakom med ett brak.

Jag satte saliv i halsen och blev tvungen att hosta. Min hals ville skrika, mina lungor ville explodera, mitt hjärta ville sprängas.

I dörröppningen, till hälften dold av nattens mörker, tornade sig ett monster upp. Med knappt något hår på huvudet, och ögon som en tjur stormade Paul in i mitt rum mitt i natten. Moster kom kort efter och skrek på honom, ropade att han var tvungen att lämna hennes egendom annars skulle hon ringa polisen. Han lät som en jordbävning när han röt.

"Men min dotter är ju min jävla egendom!"

Jag kände mig så liten, som en sak. Hat bubblade sig tillsammans rädsla till en farlig mix av känslor inom mig, ville strömma ut genom huden och förgöra honom.

Moster hade en bok i handen som hon kastade mot hans rygg. Paul fräste men fortsatte med stora tunga steg mot mig. Jag backade mot väggen, försökte försvinna in i tapeten. Moster slog på honom med sina små knytnävar, försökte springa framför honom och ställa sig i vägen för odjurets väg men han tågade genom rummet som ett lok. Mitt hjärta dundrade som tusen hästars steg, och med brevöppnaren i handen försökte jag svinga ut den mot honom. Moster drog i hans axel, skrek med sin gälla röst att låta mig vara. Brevöppnaren tappade jag greppet om när han tog tag om min handled så hårt att den domnade, och började släpa mig.

Jag tänkte inte ge upp lätt, och försökte dra mig ur. Min handled skrek när han höll den i ett järngrepp, och jag vred mig omkring.

Moster såg in i mina ögon, och för en sekund stannade allt. Hon såg orolig ut, och mimade 'jag ska skydda dig' med läpparna. Sedan släppte hon lös sitt inre helvete på honom. Med sina händer klöste och slog honom i ansiktet, och Paul försökte hålla upp en arm för att skydda sig men min moster var min moster — hon skrek, slog, och kastade saker på honom.

Utanför fönstret uppstod blåa och röda ljus som kastade skuggor genom rummet. Polisen var här. Nån granne måste ha hört.

Min själ bad för polisen att komma nu, varje sekund tog för lång tid. Varje hjärtslag, varje dunkande smärtvåg från handleden skrek efter räddning. Moster sprang ut för att möta dem när de sparkade in dörren och ropade efter oss.

Snart fylldes rummet av fyra stycken blåklädda poliser dom stormade in.

"Släpp henne och flytta dig bort från flickan!" Röt en av dem, en mycket lång man som nästan var äldre än min pappa. Det var en underlig känsla, att polisen riktade en pistol mot min pappa. En del av mig önskade att polisen bara skulle avfyra, släppa min mamma fri från sin fotboja. Jag undrade om mamma visste vart Paul var någonstans, och om hon var okej och inte medvetslös nerslagen i hallen för att hon kom i hans väg.